Bläddra efter
Etikett: Emma Göthner

Zombiehämnden

Zombiehämnden

Kommentarer 0 kommentarer

Elsa vill gärna vara med och leka zombies med de äldre barnen, men när Stor-Steffe binder fast henne vid ett träd och alla sticker, då är det inte kul! Då bestämmer hon sig för att hämnas.
Elsa är eftertänksam och klok och funderar länge på hur hämnden ska utformas, så att hon inte råkar illa ut igen.
Det är inte bara Elsa som råkat ut för Stor-Steffes översittarfasoner, alla vet att när Stor-Steffe kommer och tex vill gunga, så är det bara att flytta på sig om en inte vill riskera att få en tjottablängare, eller en sån där knäppning som gör så ont.

Första hämnden utspelar sig just vid gungan. Elsa gungar och Stor-Steffe viftar åt Elsa att flytta på sig. Elsa har förberett hämnden noga. Hon har tagit med sig pappas stora klistertub som han använder när han lagar punktering. Nu klämmer hon snabbt ut ett tjockt lager lim på gungan, och flyttar sig snabbt undan så att Stor-Steffe kan ta plats. Efter några minuter har Sto-Steffe tröttnat, men upptäcker då att han sitter fast. Hans vapendragare tvillingarna Seved och Svante får sticka hem och hämta lakan och extra byxor till honom. Han får krångla sig ut ur de fastklistrade byxorna bakom lakanet, och klä på sig tvillingarnas pappas shorts, framför ett helt fritids, innan han slinker iväg, mycket generad. Första hämnden var avklarad.

Elsa fortsätter och utmanar Stor-Steffe i olika klassiska lekar som hoppa, hage, kasta gris, knutgubbe, burken och sten, sax, påse. Genom att vara listig och uppmärksam och ta fördel av Stor-Steffes svagheter så lyckas hon vinna de flesta utmaningar. Detta till Stor-Steffes stora förtret, då han ofta bestämt att förloraren ska utföra en eller annan förnedrande grej, och han har aldrig förr upplevt att det är han som förlorar. Ingen har någonsin förr vågat sätta sig upp emot honom.

Zombiehämnden är en humoristisk bok om en tjej som vägrar låta någon annan diktera villkoren för henne. Arne Norlin har skrivit och Emma Göthner har illustrerat.

Omslagsbild på boken i rund ram
De svåra frågorna

De svåra frågorna

Kommentarer 1 kommentar

Ofta fascineras jag av alla kloka saker som både mina egna (4 & 6 år gamla) och barnen jag möter på jobbet säger. Men ibland händer det naturligtvis att jag reagerar på den totala motsatsen och undrar hur ett barn kan ha levt 6, 8 eller 11 år UTAN att ha fått lära sig, fått höra talas om, fått veta… För det handlar ju oftast inte om att de inte lärt sig, lyssnat eller tagit reda på, det handlar om att vuxna i barnens närhet inte har sett till så att det har fått veta. Det är vår uppgift att bombardera barn med bra kunskap, sådant som de behöver veta och hjälpa dem förstå allt som verkar (eller är) knasigt.
I maj jobbade jag med en läsgrupp i åk 5. Vi läste Alex Dogboy som handlar om ett gatubarn i Honduras. Alex föräldrar överger honom för att åka till USA och han rymmer från sin moster för att leva på gatan. I diskussionerna om boken kom vi in på människor som lever på gatorna i Sverige och hamnade hos de romska tiggarna. Alla i gruppen hade naturligtvis sett dem, och alla hade synpunkter på deras liv och vad de sysslar med. Jag upplevde att det fanns en del fördomar bland barnen i deras syn på tiggarna, ord som kanske inte helt lät som deras egna, och jag kunde inte bemöta dem helt och fullt just då.
Idag,  när jag läste Pejjes många frågor – tiggare, längtan och mobiltelefoner, insåg jag att detta är en bok med en hel del bra svar.

Pejje ser tiggare utanför affären, en kvinna med ett foto av två barn och när han tittar på fotot känns det som att barnen tittar honom i ögonen och vill att han ska hjälpa dem. Han förstår inte riktigt hur det här med tiggarna egentligen funkar, och frågar sina föräldrar tusen frågor, men mamma och pappa verkar inte heller riktigt veta. Han undrar hur tiggaren som är så fattig kan sitta och prata i en mobiltelefon, när de är så dyra, och vem pratar hon ens med? Om barnen där hemma i Rumänien är fattiga borde de väl inte ha någon telefon, när inte ens han själv har fått en? Tillsammans benar Pejje och hans föräldrar ut hur det skulle kunna vara, och i slutet av boken får några tiggare själv svara på frågor som varför de är fattiga, hur de kan ha telefon, om någon annan tar deras pengar och var de sover om nätterna. Boken är illustrerad av Emma Göthner, som gör till synes enkla bilder, men med väldigt uttrycksfulla ögon.
Boken är utgiven i samarbete med Stockholms stadsmission och inspirerad av deras kampanj Prata med barnen. Här finns en film och svar från både tiggare och Stadsmissionen på frågorna ovan och några till. Du kan också läsa handfasta råd och tips på hur du kan prata med barnen om tiggeri. Detta är en bok jag ska tipsa ”mina” förskollärare om när hösten kommer.