Bläddra efter
Etikett: frånvarande föräldrar

På gränsen mellan barn och vuxen

På gränsen mellan barn och vuxen

Den senaste veckan har jag läst två ungdomsböcker för elever som definitivt är äldre än de jag jobbar med. Fantastiskt roligt som omväxling från alla mellanålders- och börja läsa-böcker som jag brukar sätta i mig.
Böckerna har, insåg jag efter ett tag, väldigt många likheter. Och säkert ännu fler olikheter… Böckerna är båda inlästa av sin respektive författare. Böckerna handlar om 17-åriga tjejer, på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Båda huvudpersonerna har frånvarande mammor – även om skälen skiljer sig åt. Båda känner stort ansvar för sina pappors väl och ve. Båda känner sig annorlunda än sina jämnåriga. Båda blir kära. Båda böckerna är väldigt bra!

Så vilka är då böckerna?

Men medan Jorinde i Tionde våningen bor ensam eftersom hennes mamma hittat kärleken och flyttat till USA och pappan är deprimerad och bor i sommarhuset i skärgården, så bor Liv i Inuti huvudet är jag kul ensam med sin pappa eftersom mamman dog i en bilolycka när Liv bara var 2 år.
Jorinde får ofta höra från sina klasskompisar att hon lever ett lyxliv. All denna frihet, ingen som tjatar, en hel fyrarumslägenhet för sig själv. Men för Jorinde innebär det också att ingen annan städar, ingen har handlat mat när hon kommer hem, inte lagat den heller, förresten. Ingen frågar hur hennes dag har varit, småpratar om allt och inget, frågar om hon vill ha en kopp te på kvällen. Allt det där vanliga familjegyttret, på gott och ont, får hon klara sig utan. Och så är det pengarna. Jorinde har aldrig några pengar. Hon äter snabbnudlar, vita bönor i tomatsås, billigt pålägg som leverpastej. Och hon skulle aldrig drömma om att skippa lunchen i skolan – gratis mat fem dagar i veckan! Fast det där med pengarna kan hon ju inte erkänna för någon, för hon vill ju inte att de ska tänka illa om hennes föräldrar.
Inte ens bästa kompisen Agnes, som tillbringar så mycket tid tillsammans med Jorinde, verkar förstå vidden av den ensamhet hon känner. Och allt hade väl tuffat på som vanligt om det inte hade varit för Emanuel. Han bara dyker upp på en fest som Jorinde och Agnes har och har får med sig (okej, han tar) en kristallkula i brunt glas som tillhör en kristallkrona som en gång hängt på Jorindes morfars fars skepp. Jorinde älskar den där kristallkulan och hon vill såklart genast ha tillbaka den, men istället råkar hon bli kär i Emanuel. Och Jorinde känner mer och mer att tyngden av alla människor som behöver henne håller på att bli för stor. Mamma i USA vill att hon ska komma dit över jul, och vill att Jorinde ska klara och kanske till och med älska sitt nya fria liv. Pappa ute på sin ö behöver muntras upp, hindras från att ta livet av sig och kan ju inte lämnas ensam hela julen – hur skulle han överleva det? Agnes blir svartsjuk när Jorinde blir kär i Emanuel, för hur ska hon klara sig om Jorinde bara håller på att kärar hela tiden. Och dessutom tycker Agnes att Jorinde daltar alldeles för mycket med sin pappa. Jorinde dras år fyra håll samtidigt och hinner aldrig riktigt fundera över vad hon själv skulle vilja. Ständigt dåligt samvete och en känsla av att det är alla andras tur nu, hon måste själv stå tillbaka lite.
Livs liv ser helt annorlunda ut. Hon har precis flyttat med sin pappa från lägenheten i Stockholm till ett stort gammalt ruckel utanför det lilla samhället Ingelstad, utanför Växjö. Pappan växte upp i Ingelstad och hade alltid drömt om det där specifika huset, och plötsligt en februarimorgon står Liv på busshållplatsen på landsvägen och väntar på bussen till sin nya gymnasieskola. Liv avskyr det. Hon har alltid varit fruktansvärt blyg, en liknelse som hon ofta använder om sig själv är ”stum tomat” och allt hon gör och säger analyseras i det oändliga, in i minsta detalj. Redan den där första dagen gör hon sig bilder av medresenärerna på bussen. Det är Candycrush – tjejen som troligen kommer från Syrien och inte kan svenska än, hon ser sur ut och spelar sammanbitet cc hela vägen in till Växjö. Det är portföljmannen, lärarkvinnan och så Dostojevskij som går på i Ingelstad, och som kallas så eftersom han håller på att läsa en roman av författaren.
Liv säger helst ingenting alls och rasterna blir ett veritabelt helvete. Hon tackar nej till att följa med till cafeterian, hon genomlider luncher, hon håller sig på sin kant och flyr in på toa. Men så börjar Candycrush prata med henne på bussen en morgon, och det visar sig att hon inte alls kommer från Syrien och att hon kan svenska alldeles felfritt, och det verkar heller inte som att Alia, som hon verkligen heter, bryr sig så mycket om att hon får sköta konversationen alldeles själv. Liv kan bara tänka på hur otroligt freakig hon måste framstå i Alias ögon, men Alia verkar inte bry sig om det heller.
När det är dags för grupparbete på franskan så hamnar Liv tillsammans med Dostojevskij, som i verkligheten heter Gunnar. Hon beklagar honom, inuti sitt huvud, eftersom grupparbete och muntliga redovisningar verkligen inte är hennes grej, men han verkar inte heller förstå vidden av hur freaky hon är. Han föreslår saker, planerar och bjuder hem henne till sig för att jobba färdigt. Liv kämpar, verkligen kämpar, för att verka lite normal, men när hela redovisningen inleds med total dödsångest och Liv svimmar mitt framför hela franskaklassen gör hon det enda möjliga. Hon slutar gå till skolan.

Båda böckerna känns så känslomässigt trovärdiga. De ständiga tankarna på att vara, eller i alla fall verka, normal. Övertygelsen att folk runt omkring bara råkar vara snälla ibland fast de egentligen inte gillar en. Att hela tiden ta hänsyn till alla andras känslor/viljor/behov till den grad att de egna känslorna/viljorna/behoven blir alldeles suddiga. Att alltid tänka på hur andra uppfattar en. Att aldrig kunna säga allt eftersom det skulle få alla runt omkring att springa iväg vilt skrikande. Att tvingas ljuga för de som betyder mest eftersom sanningen är så jobbig.
att definiera vem böckerna passar för är såklart alltid svårt, men jag skulle säga att alla från 14 år kan läsa dem med behållning. Tonårsföräldrar bör nog faktiskt göra det.

ps. Maria skrev om Tionde våningen tidigare i våras.

Kan en sälja sin morfar på Blocket?

Kan en sälja sin morfar på Blocket?

Det undrar Nicole på allvar en dag när det bara blir för mycket! Nicole har det bra, en mamma som arbetar som nyhetsuppläsare på tv, en pappa som är keramiker, en mormor, en morfar, en farmor och en farfar. Hon har också en kompis, Dennis. Han är bra, fast lite avundsjuk på allt Nicole har, som han inte har.

Varje söndag är det fika hemma i lägenheten hos Nicole, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara, eller? 
En dag kommer mamma och hämtar Nicole i pulkabacken och berättar att mormor har dött. Hennes hjärta slutade fungera när hon tagit en paus och vilade utanför sin affär. Morfar blir lite vilsen utan mormor, och på hennes begravning sker det otänkbara, farfar råkar ut för en olycka på vägen dit och dör han med! Nu är plötsligt både morfar och farmor ensamma och behöver Nicole. Nu ska de träffa Nicole så ofta som möjligt, och båda två lika mycket. De går på konstsalong, Skansen, bio, fikar och shoppar. Båda två vill väl, men förstår inte att Nicole också behöver tid för att träffa Dennis och för att vara ensam. Båda två vill också försäkra sig om att Nicole älskar just honom/henne mer än den andra, och Nicole säger till båda att hon tycker mest om honom/henne, samtidigt som hon mår dåligt för att hon ljuger. Hon tycker ju om båda två lika mycket!
Det är nu som idén om att sälja morfar på Blocket kommer för Nicole. Men går det att genomföra? Kan hon kanske erbjuda farmor på köpet?
En finstämd, charmig och humoristisk bok om ett svårt ämne, vem är mest älskad av vem och varför. Nicole löser problemet på ett resolut och definitivt sätt och upplösningen på boken är helt otrolig! På vägen hittar hon dessutom en ny vän och lyckas behålla kompisen Dennis. Texten är driven och luftig berättelsen går fort framåt.

Lågmäld mystik

Lågmäld mystik

Igår kväll läste jag en bok som legat i min att-läsa-hög ett tag. När jag packade upp nya böcker för några veckor sedan så fångade den mig direkt, med sin avskalade, lite suggestiva framsida, men sedan var det hela tiden andra böcker som kom före när jag väl skulle sätta mig och läsa.

Skuggsommar av Mia Öström handlar om Rakel, en ganska tystlåten och tillbakadragen tjej. Hennes mamma har tillbringat en lång tid med att bara ligga i sin säng och må dåligt, och Rakel har vant sig vid att smyga tyst omkring hemma, inte göra något väsen av sig vare sig där eller i skolan. Göra allt för att inte dra uppmärksamheten till sig. Nu är det sommar och hon ska tillbringa hela lovet hos sin jämnåriga kusin Ellika och dennes föräldrar på deras pyttelilla skärgårdsö halvvägs till Finland. Ellika och Rakel brukade vara som systrar, men det var länge sedan, och nu verkar det som att Ellika hatar henne. Dessutom känner hon sig fel i familjens välordnade vackra vita hus. Den pittoreska ön känns mer som ett fängelse än det paradis som den är tänkt att vara. 
Det är den varmaste sommaren på över hundra år och Rakel tillbringar nästan all tid nere på stranden vid hopptornet. Hon är rädd för att hoppa och dyka, men ute på hopptornsbryggan träffar hon tvillingarna Majken och Lisen som inte verkar rädda för någonting. De lovar att lära henne dyka och att hon ska få vara med i deras hoppklubb om hon bara utför tre uppdrag. Men Ellika upptäcker tvillingarna, och eftersom ön är privat försöker hon skrämma och hota dem för att de inte ska komma tillbaka. Rakel hamnar mitt emellan tvillingarna och Ellika och uppdragen som hon ska göra tvingar henne ifrågasätta sig själv och vem hon har blivit. 
Under hela läsningen finns misstanken att det är något som inte stämmer med tvillingarna, de försvinner ibland spårlöst, de vill inte riktigt avslöja var de bor och hur de lyckas ta sig till ön och de beter sig på ett gränslöst sätt, men jag hålls på halster nästan hela boken innan jag får svaret. Skuggsommar är en väldigt lågmäld historia, ändå griper den tag i mig oväntat mycket. Det kanske inte är boken jag kommer minnas bäst från 2015, men helt klart läsvärd.