Bläddra efter
Etikett: Neil Gaiman

Julkalender Lucka 17- Oceanen vid vägens slut

Julkalender Lucka 17- Oceanen vid vägens slut

Neil Gaiman har gjort det igen. Vadå, tänker du kanske? Jo, skapat en berättelse som dröjer sig kvar och då inte bara för en kort stund utan som verkligen verkligen  fastnar. Nästan som att den hamnat under huden!  Det är någon månad sedan jag läste den och jag har hunnit läsa ett antal titlar till efter denna, men tankarna går då och då tillbaka till den. Så är det med vissa böcker- visst är det härligt? Vad handlar den då om då?
Det börjar med att en man är ute och kör bil. Han kör planlöst omkring utan att riktigt ha något mål. Hur som helst så styr han slutligen mot sitt gamla föräldrahem. Väl framme så börjar han att minnas tillbaka och vi får följa honom med till våren då han var sju och en liten pojke. Det är våren då en man som hyr ett rum i pojkens hus kör över familjens katt och någon dag senare gasar ihjäl sig i familjens bil. Det händer konstiga saker och pojken är rädd. Han följer med grannflickan Lettie ut i skogen och då blir då stucken av någonting under sin fot. Allt hänger samman, kattens död, den inneboende som gasade ihjäl sig och sticket under foten. Pojken känner i hela kroppen att något hemskt är på väg att hända men vet inte hur han ska förmedla det. I samma veva anlitar hans föräldrar en barnflicka, Ursula Monkton. Hon ser mänsklig ut och pojkens föräldrar, framförallt pappan, är som uppslukade av henne. Men pojken vet. Han vet att hon inte är den hon utger sig för att vara. Vad vill hon egentligen och var kommer hon ifrån? Och har det något att göra med grannflickan?
Vi får aldrig veta pojkens namn, utan det är bara pojken i boken. Det gör berättelsen ännu mer stämningsfull och det trappar även upp spänningen och nyfikenheten.
Gillar du mystik och spänning så är detta kanske boken för dig?

Neil Gaiman har bland annat skrivit Coraline, en skräckberättelse som även filmatiserats. Den precis som Oceanen vid vägens slut dröjer sig kvar i tanken långt efter att den blivit utläst. Gaiman är även aktuell nu för med sin senaste bok-  Nordiska myter: Från Yggdrasil till Ragnarök. Du kan läsa mer om Herr Gaiman här.

Oceanen vid vägens slut


Gaiman i öronen

Gaiman i öronen

I bilen på vägen hem idag hörde jag att Neil Gaimans märkliga, mystiska och underbara bok Kyrkogårdsboken har blivit radioföljetång med Unga Radioteatern och kommer sändas igen under de följande två veckorna. Det är Alex Haridi som står för manus. Haridi har en mängd TV-serier och filmer på sin meritlista och han även skrivit en ungdomsroman som kom 2015.
Ikväll 20.55 sänds det första av åtta avsnitt i P1 och annars finns de såklart att lyssna på i Sveriges radios app eller på Unga Radioteaterns webbplats.

Kyrkogårdsboken handlar om pojken Ingen som lyckas undkomma när hela hans familj blir mördad och som efter det blir omhändertagen av spökena på kyrkogården. Ingen lär sig allt möjligt som han behöver kunna för att klara sig bland de döda, men efter tio år börjar Ingen
längta ut till den andra världen som han anar genom kyrkogårdens staket. Men i världen utanför finns fortfarande mannen som mördade Ingens familj, och han bara väntar på att få fatt även i Ingen, för att avsluta sitt jobb.
Jag minns fortfarande radiouppsättningen av Elsie Johanssons Mormorsmysteriet som sändes sommaren 1990, när jag var 9 år. Den har etsat sig fast i mitt minne, och jag tänker att ljuddramatik kanske gör det tydligare än vanliga teateruppsättningar då lyssnaren måste göra sina egna bilder till ljudet, istället för att bara ta emot färdiga bilder. Jag ska definitivt lyssna på Kyrkogårdsboken och hoppas att många med mig gör det. Kanske kan den bli ett sånt minne för någon som är 10, 11, 12 år nu, och som de kommer ihåg om 25-30 år.

Läs mer om uppsättningen på Sveriges radios webbplats.

Splods öga

Splods öga

En morgon när två barn ska äta sina frukostflingor finns det ingen mjölk i kylskåpet. Pappan ger sig ut för att köpa, men det dröjer oresonligt länge innan han kommer tillbaka. Till slut gör han ändå det och han har mjölken med sig. Ett paket mjölk som varit på äventyr i både tid och rum, räddats från pirater, vulkanutbrott och wumpirer, men också räddat jorden från att invaderas och övertas av ondsinta rymdvarelser. Det är ingen dålig historia som barnens pappa berättar när han kommer hem. Men tror barnen verkligen på den?

Neil Gaiman (som i största ödmjukhet skrivit ”Vansinnigt populära” framför sitt namn på bokens omslag) har skrivit ett galet (galaktiskt) äventyr. Det är ganska gott om svåra ord, och en hel del situationer som kan behöva förklaras lite, så den passar kanske inte så bra för egen läsning. Men som högläsningsbok… Absolut! Jag tror att jag hade älskat den som barn och jag hoppas att många lärare kommer läsa den för sina klasser.

Bilderna i boken är gjorda av Chris Riddel och de är helt fantastiska. Jag skulle rekommendera att skanna in ett par av dem och visa medan du läser. De tillför ytterligare en dimension till humorn och framförallt så ökar förståelsen i de partier som kanske är lite svåra för vissa barn.

Om en nu nödvändigtvis vill ha ”nytta” av sin högläsning, alltså mer nytta än att bara göra duktiga läsare av sina elever, så kan historien uppmuntra till att lära vidare om både pirater förr och nu, religionsutövning hos sydamerikanska indianstammar före européernas kolonisation av kontinenten och tidsresors för- och nackdelar. Bara som exempel. Även om det är en knasig berättelse finns det alltså möjligheter att utnyttja den för fortsatta studier inom en rad olika ämnen.

Lycka till!

Spökhistorier!

Spökhistorier!

Många elever har under mina tre år som bibliotekarie frågat vad jag tycker om Neil Gaimans Coraline. Jag har ända tills nu lite skamset fått erkänna att jag inte har läst den. Nu när jag har gjort det, så kan jag berätta att den är läskig. Historien kryper liksom innanför skinnet och obehaget sticker i nacken. Historien är ganska banal till en början, Coraline och hennes föräldrar, som är otroligt världsfrånvända och upptagna, flyttar in i ett gammalt hus, där grannlägenheten är tom. Det finns grannar både under och över, och Coraline besöker dem och utforskar omgivningen runtomkring, tills den dagen det ösregnar och hon inte kan gå ut. Hon får då i uppdrag av sin pappa att räkna olika saker i lägenheten, och upptäcker att det finns en dörr som inte hon vet vart den leder. När mamman övertalas att låsa upp den så är där en murad vägg bakom. En kväll däremot så står dörren på glänt, och innanför så är där en korridor…

För att fortsätta med spökhistorierna så har jag också läst Magnus Nordins Tystnadens hus. Det är inte heller en ny bok, men väldigt bra! Som tur var så läste jag den i solen på altanen, den var obehaglig nog ändå!
Stella rymmer från en sekt tillsammans med Gabriel. De bosätter sig i ett rivningshus, som enligt Gabriels kompis Amir, ska vara tomt. Huset verkar fallfärdigt, men är förvånansvärt tyst, förutom ett krafsande ljud som stör Stella på nätterna. Trots detta så träffar Stella en liten flicka, Lina, som är i sjuårsåldern. Stella tycker det är märkligt att flickans föräldrar låter henne leka i ett rivningshus, men Lina förklarar att hon bor där. Hon bjuder in Stella till sig, och hennes lägenhet är inte alls så sunkig som resten av huset. En dag har även Malva och Eje flyttat in i en annan av lägenheterna, och Stella berättar om Lina. Varken Malva eller Eje ser någonsin Lina…