Bläddra efter
Etikett: Solberg

Harpa – en riktig skräckrysare

Harpa – en riktig skräckrysare

Kommentarer 0 kommentarer

Harpa är skriven av den norska författaren Audhild Solberg. Handlingen utspelar sig i en liten skogsby, Elverdal i Norge. Dit kommer Agnes för att tillbringa höstlovet i sin kusin, Sindres, familj.

Agnes ser inte direkt fram emot höstlovet, visst har hon härliga minnen från barndomen med släkten i Elverdal men nu hade hon nog hellre varit hemma med kompisarna i Oslo. Dessutom är det inte som när hon var barn och helt obehindrar umgicks med sin kusin Sindre och hans kompisar. Agnes märker att Sindre hellre vill vara med Ben och grannen Tyra uppför sig märkligt och verkar undvika Agnes.

Agnes har också ett obehagligt barndomsminne från Elverdal som hon inte kan släppa. En gång när hon var ute och gick i skogen såg hon ett djur, en ”varelse”, som inte såg ut som något annat hon har sett. Agnes är säker på att djuret stod på två ben och fräste mot henne. Ingen trodde Agnes när hon berättade om den konstiga varlesen, de antog att hon sett en räv eller kanske ett lodjur.

Den dagen Agnes anländer till Elverdal är älgjakten igång. Efter bara några timmar kommer några av männen från jakten tillbaka med en mycket skadad man. Det är Ivan Tark som har blivit illa biten i halsen av ett djur. Ingen kan förstå hur detta har gått till och vad är det för ett otäckt djur som går till angrepp på detta sätt?

Agnes får genast upp minnesbilder på ”varelsen” hon tyckte sig se i skogen för många år sedan. När sedan Agnes, Sindre och Ben är ute i skogen och gör en fruktansvärd upptäckt så kommer den gamla berättelsen om varelsen ”Harpa” fram. Är Harpa bara en skräcklegend eller finns Harpa här och nu?

Harpa är en suggestiv skräckberättelse för ungdomar i 12-16-årsåldern.

Att ha oddsen emot sig

Att ha oddsen emot sig

Kommentarer 0 kommentarer
Vissa böcker blir liksom aldrig lästa. Jag väljer bland de nya böckerna på jobbet, plockar ut några stycken och tar med dem hem, lägger dem i en hög på bordet i uterummet. Sen kan det hända att de blir liggande där. Någon blir läst och återlämnad, medan andra ligger kvar. Jag tar hem nya böcker som hamnar ovanpå, blir lästa och återlämnade, men de där glömda stackarna blir bara liggande. Tills det händer till exempel påsklov och en dag när omständigheterna gör så att jag jobbar hemifrån. Då kan det plötsligt hända att jag plockar upp en av de där bortglömda, lite bortvalda och börjar läsa. Ibland visar det sig att min magkänsla är rätt, det var ingen superbra bok och jag kanske lämnar den halvläst, men ibland blir det som idag; jag börjar läsa och vaknar sedan upp ur det parallella universum som är boken två timmar senare och undrar vad som hände. Det är inte nödvändigtvis en fantastisk bok på det sättet ”Förr eller senare exploderar jag” eller ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” är fantastisk, men det finns något som griper tag och håller fast ändå.

Det som fick mig att vänta flera månader med att börja läsa den här boken var nog titeln, jag gillar den inte alls, men det kan ju inte boken hjälpa. Det är en direkt översättning från det norska originalet. Jag gillade kanske inte heller omslaget speciellt mycket. Även det likadant som det norska. Och baksidestexten var inte klockren… Egentligen vet jag inte vad det var som fick mig att plocka hem boken, men så här i efterhand är jag glad att jag gjorde det.

Anne Bea är inte speciellt populär, det är en mild underdrift. Anne Bea är den nästnäst sämsta man kan ha till vän, enligt skolans alla sociala regler. Men det struntar som tur är Nils i. Med Nils kan Anne Bea vara sig själv och då är hon rolig, känner sig rolig och tänker inte på allt som är fel med henne. Hon är så glad att hon har Nils. Anne Bea, eller Annebino som Nils kallar henne, är albino, eller rättare hon är född med albinism. Hon har inget pigment i huden eller håret och är alltså otroligt blek och med vitt hår. Dessutom gör sjukdomen att hon ser väldigt dåligt, ingenting alls utan glasögon och väldigt dåligt även med dem på sig. Det gör att hon måste sitta längst fram i klassrummet, att hon ofta går in i saker och snubblar och att hon omöjligt kan vara med på bollsport på gympan. Inte bara för att hon inte ser utan även för att de andra i klassen medvetet kastar bollar på henne och är jäkliga på alla sätt de kan. Värst är Thea och hennes lilla hov. Thea styr klassen och det Thea tycker, tycker alla andra också.

Två veckor innan skolans talangjakt råkar Anne Bea göra sig rejält osams med Thea och hovet och hon inser att hon måste komma med något riktigt bra för att inte bli fullkomligt tillplattad efter det. Hennes moster Mona kommer på en plan, Anne Bea måste också uppträda på talangjakten, för om det är nåt som Anne Bea kan som Thea definitivt inte kan så är det att sjunga. Hon måste visa alla att det finns mer än en tystlåten albino i henne. Problemet är bara att Anne Bea aldrig medvetet gör något för att dra blickarna till sig – hon får mer än hon behöver av det ändå. 
Kampen mot superbitcharna är en fin bok om vänskap. Om att våga vara vän även när oddsen är dåliga. Det handlar också om att våga vara sig själv fast (nästan) ingen har vett att uppskatta det. Och även om det finns en del ganska blinda och fega vuxna i den här boken så finns det också de där bra, lyssnande och seende vuxna som alla utsatta barn behöver.