Skör vänskap

Patrik Bergström har skrivit en ny spännande historia i en av mina älsklingsgenrer, fantasy. Att den dessutom innehåller drakar är bara en bonus.
Berättelsens huvudperson Beryl, vaknar upp på en landsväg utan minne. Hon minns ingenting om vem hon är, vart hon kommer ifrån eller vart hon är på väg. Hon får skjuts av en gammal man in till landets huvudstad Flumia, där Löftesfesten firas samma kväll. Archibald, som hennes räddare heter, presenterar henne för tre vänner, och betonar att hon kan lita på dem. Hon gör så, och dras in i ett väldigt äventyr! Innan hon vet ordet av så har hon skapat ett magnifikt fyrverkeri, övertalats att göra inbrott, nästan drunknat, satt fyr på magiska föremål och befinner sig jagad av Piraternas kung, Morgan LaCroix.
Archibald finns som tur är till hjälp, och de fyra vännerna kan bege sig mot sitt mål, Drakön.
Patrik har även skrivit serierna ”Den eviga eldens magi” och ”Legenden om Örnfolket”
Jag är mycket förtjust i författaren Holly Black och kastade mig över hennes senaste bok ”Den kallaste flickan i Coldtown”.
En vampyrepidemi har brutit ut i världen och för att försöka minska och begränsa smittan så har det bildats Coldtowns, en typ av reservat, där smittade och fullblivna vampyrer får bo. Ett bekymmer är, att när staketen och murarna byggdes så blev en del friska människor kvar på insidan, samtidigt som en del som verkligen vill bli vampyrer inte kommer in.
Smittan sprids genom att en vampyr biter dig, då blir du kall. Smittan kan läka ut på 88 dagar OM du inte dricker människoblod. Dricker du människoblod så dör du och återföds som vampyr. Problemet är att överleva de 88 dagarna…
Berättelsens huvudperson Tana vaknar upp efter att ha varit på fest och upptäcker att någon brutit mot regeln att aldrig öppna fönster eller dörrar på natten. Alla på festen är döda, utom hon och hennes fd pojkvän Aidan. Han ligger fastbunden i en säng, biten och således kanske smittad, och bredvid honom så sitter en vampyr fastbunden. Efter att ha förstått att vampyrerna är kvar i huset så befriar Tana först Aidan och sedan av någon outgrundlig anledning vampyren, som heter Gavriel. Under flykten blir hon riven eller biten av en av vampyrerna, och hon inser att deras enda hopp är att ta sig till Coldtown. Där kan hon i ”lugn och ro” se om hon blivit smittad och i så fall läka ut infektionen. Problemet är att det är nästan omöjligt att ta sig ut från Coldtown när en väl kommit in… Nu visar det sig att Gavriel kan vara användbar.
Bokens huvudperson Najib är ensamkommande flyktingbarn från Afganistan. Hans föräldrar sålde allt för att kunna skicka iväg Najib när lillasystern dog, så att han skulle ha en chans att överleva.
Nu är det julafton och han har varit i Sverige exakt ett år. Han har hittat en extrafamilj i sin bästa kompis Daniels familj och nu firar han jul med dem. Han har det bra, men saknar sina föräldrar. Daniels storasyster Moa och hennes kille är också där, och hon frågar hur han trivs och om han vill berätta om flykten. Najib tycker det är svårt att prata med människor han inte känner väl, svenskan är svår, och han är rädd att det ska bli fel. Han vill inte heller förstöra stämningen, att fly var inte lätt och ganska otäckt. Han berättar om sin kusin Reza, och hur de kom ifrån varandra. Alla blir rörda, men det känns ändå bra. Snart är det dags för julklappsutdelning. Daniels julklapp till Najib är en liten ask med ett telefonnummer, kan det vara rätt nummer till Najibs föräldrar? Detta är författaren Josefin Schygges andra bok.
Boken beskriver på ett rakt och enkelt sätt Najibs kluvna känslor för julen, och saknaden efter hans familj. Jag får erkänna att jag fällde både en och två tårar….
Wursten heter egentligen Bodil och hon har precis insett att hon inte längre har någon bästa kompis. Veronika, som hon vet allt om (och som vet allt om henne) och har känt sedan de var fyra, inser hon inte längre är henne kompis. Istället hänger Veronika bara med Emmy, och Emmy har Wursten aldrig kunnat tåla.
Men så träffar hon Diana, som är vegan. Diana engagerar omedelbart Wursten i en märklig politisk djurrättsaktion som Wursten inte kan komma på några vettiga argument för att slippa vara med i. I alla fall inga argument som biter på Diana. De gör inbrott i kiosken vid golfbanan, byter ut korven mot vegansk dito och gräver ner köttkorven i skogen så att djuren som fått sätta livet till i alla fall får ett värdigt slut. Dessutom har en iller rymt från Wurstens granne och det surrar rykten om en satanist som målar upp- och nervända kors på träden i skogen och som dödar småfåglar i satanistiska riter.
Det blir helt enkelt inte en sommar som liknar någon annan som Wursten har varit med om.
Åsa Asptjärn har tidigare skrivit tre ungdomsböcker om Emanuel Kent och hans inte helt smärt- och friktionsfria liv, men det här är hennes första bok för mellanåldern. Jag hoppas att det kommer fler!
Sagt och gjort. Jag började läsa boken.
Boken handlar om en flicka, Sadako, som levde i Hiroshima på 40-50-talet. Handlingen utspelar sig tio år efter att atombomben föll över staden och Sadako var bara två år när det inträffade. Sadako älskar att springa och träna löpning och drömmer om att vinna ett mästerskap. En dag faller hon ihop på marken när hon tränar. Hon blir tagen till ett sjukhus och väl där tänker hon att hon snart ska vara ute och springa igen. Men det blir inte så. Det visar sig att Sadako har fått leukemi, atombombssjukan. Trots att hon bara var två år när bomben föll, lever sjukdomen i hennes kropp. Det finns en gammal legend i Japan, om att den som viker tusen papperstranor får sin högsta önskan beviljad. För att bli frisk börjar Sadako vika tranor. Hon hann vika 644 stycken tranor innan hon dog. Hennes klasskamrater fortsatte vika klart de resterande tranorna till minne av henne och det som hände… det blev 1000 tranor till slut.
Under terminen har alla klasser
på mellanstadiet haft högläsning av boken Sadako och de
tusen papperstranorna av Eleanor Coerr. Medan eleverna lyssnat på boken om Sadako så har de själva vikt papperstranor. Tranorna har därefter fått hänga i klassrummen på linor under läsåret.
Vi pratade om freds- och vänskapsprojektet på Biblioteksrådet nyligen och de berättade att de tyckte att boken om Sadako var väldigt sorglig och bitvis rätt så hemsk.
De mindes från högläsningen att Sadako inte hann vika klart sina 1000 tranor. Några klasser hade vikt tranor innan de läste boken, så när läraren läste boken förstod de
allt. Eleverna berättade att Sadako vek tranor för att bli frisk och det kändes
så konstigt att hon blev sjuk så lång tid efter att bomben föll. Eleverna förundrades över bomben och hur stor skada som den åstadkom och fortfarande åstadkommer…
Under fredagen hade vi avslutning av projektet på skolbiblioteket. Vi hängde tillsammans med elever upp tranorna och några elever gjorde affischer med information på om projektet som de satte upp över hela skolan och delade ut till klasserna. Utställningen pågick enbart mellan 10-11.30, därefter packade vi ned tranorna. Det är så mycket arbete bakom varje trana, både med att lyckas vika själva formen men även mycket känslor efter berättelsen om Sadako. Under dagen kom klasserna in till utställningen och tittade. Vi pratade om historien om Sadako igen och tittade på bilder från Hiroshimas Fredspark och på Sadako. Eleverna berättade om sina tankar och vad de mindes från projektet.
Nästa vecka ska tranorna skickas iväg!
Det har varit ett spännande projekt med så många olika delar i som vävts samman. Högläsning, boksamtal, historia och samhällskunskap, kreativitet och motorik, fred och vänskapsband, delaktighet. Jag är så glad att fått varit med om detta projekt tillsammans med hela skolan.
Så heter den spännande uppföljaren till Charlotte Cederlunds bok ”Middagsmörker”.
Gryningstjärna tar vid direkt där Middagsmörker slutar, och läsaren får fortsätta följa Áili och hennes försök att finna en plats i Idijärvi sameby. På den korta tid som hon bott hos sin morfar har det hänt så otroligt mycket så hon vet knappt ut eller in. Hon har dock ett stort stöd i bästa vännen Olivia och andevargen Jiekna. Stöd som hon verkligen behöver nu, eftersom att Nåjdernas råds sökande efter Urseiten fortsätter att vara fruktlöst, och vissa händelser visar på att fienden är närmre, fullständigt oväntad och otäckare än någon vågat tänka sig. Áili är en nyckelfigur i den samiska traditionen, en noaidi, men en väldigt ung och helt otränad sådan. Nåjdernas rådsmedlemmar behandlar Áili mycket styvmoderligt, vilket försätter henne i stor fara. Dessutom så har hon börjat drömma, otäcka drömmar, men vet inte vart hon ska vända sig för att få hjälp med att tyda drömmarna, inte ens Olivia vet svaren. Den som kanske kunnat hjälpa henne är Ivar, men han är fortfarande väldigt arg och bitter på Áili för det som hände dottern Nea.
Att boken sedan slutar med en nagelbitande spännande och totalt oväntad, cliffhanger gör inte saken sämre!
En lysande uppföljare som inte väjer för att ta upp svårigheterna i samernas historia, såsom kristendomens intåg och ”Lappundersökningen” som Herman Lundborg ledde på 1930 talet. Även nutida händelser tas upp, som misshandel av renar, Áili blir nästan överkörd av en bil där föraren menar att döda renar ,och samer?, är värda mer än levande, och rasistiska inlägg och kommentarer om renskötsel och samer på internet.
Mitt tips till dig som inte läst Middagsmörker och nu gryningsstjärna är, Gör det! Nu!
Kristina Ohlsson är en mästare på spök- och skräckböcker med titlar som Glasbarnen, Silverpojken och Zombiefeber på sin vällästa meritlista. Men i höstas kom hon med en bok i en lite annan genre, en magisk historia om vänskap, hopp och drömmar.
Roberta och Charlotte är grannar och bästa vänner. Charlotte har alltid varit mycket sjuk, men på sista tiden har hon varit sjukare än vanligt. Det är hennes hjärta som är dåligt och det blir allt sämre. Till slut är ett nytt hjärta det enda som kan rädda Charlottes liv, men det är inte så enkelt att hitta ett passande hjärta till en 11-årig flicka.
Men Roberta tror att hon kan hjälpa Charlotte. På en auktion har hon ropat hem en gammal jordglob som hennes morfar Horatio påstår är magisk och kan uppfylla en önskan åt den som äger den. Det enda som en behöver göra är att tända ett ljus och fem gånger snurra jordgloben och se var ljusstrålen träffar globen. Från de fem länderna ska en samla in jord och vatten. När allt är samlat vid globen kan en uttala sin önskan, som får handla om vad som helst utom döden. Tillsammans med sin nyfunna vän Erik tar sig Roberta an uppgiften. De hoppas såklart på närliggande länder, men ger nästan upp hoppet när ljuset träffas så avlägsna och udda platser som Antarktis, Tadzjikistan, Israel, Japan och Brasilien. Inte direkt länder som en elvaåring så enkelt kan åka till och hämta lite jord. Men morfar Horatio ser till att de inte tappar modet, får dem att se möjligheter och tänka ut andra sätt att få tag på jorden och vattnet.
Problemet är tiden. Charlotte blir hela tiden sämre och läget börjar bli akut. Kommer de överhuvudtaget hinna få tag i all jord innan hennes hjärta ger upp.
Det här är en berättelse om vänskap som visserligen slutar som jag förväntar mig, men ändå inte riktigt. Den tar sina läsare på allvar och väjer inte för ganska stora existentiella frågor om liv och död, sorg och saknad. Det tycker jag är modigt av en mellanåldersbok. Speciellt när många läsare säkert ser Kristina Ohlssons namn och förväntar sig en mysrysare. Jag blev inte besviken.
ps. Jag insåg att anledningen till att boken alltid verkade vara utlånade på mina bibliotek var att jag hade glömt köpa in den. Som tur var kunde jag läsa den via Bibblix istället idag när jag hemmajobbade. Imorgon ska jag in och beställa den till båda skolorna!