Alltså SKAM. Jag vet att alla andra började kolla på, och hylla, den norska ungdomsserien redan för månader sedan, men det har kommit lite annat i vägen för mig. Jag kompenserade detta med att kolla sju avsnitt på raken igår och jag fattar vad de menar. Det är verkligen väldigt bra.
Det är lite skakig närgången kamera, lite skitigt, lite vanligt och osminkat. Vilken befrielse att slippa de perfekta amerikanska ungdomarna, helt befriade från ringar under ögonen och finnar, med hår som faller slätt och perfekt i varje scen och smala, vältränade kroppar i snygga kläder. Tonåringarna i SKAM ser (nästan) ut som folk gör mest. De nojar som folk gör mest, förnekar som folk gör mest, de hoppas, bråkar, ljuger, klär sig, hånglar och lever som folk gör mest. Jag gillar de korta avsnitten och att det känns som att ungdomarna filmar sig själva.
Om någon faktiskt är ännu senare på bollen än jag så får vi följa ett antal ungdomar i en gymnasieskola i Oslo. I centrum för första säsongen står Eva, som är ihop med Jonas och som av okänd anledning är osams med sina tidigare kompisar. Hon träffar den coola Noora, osäkra Vilde och hennes inte lika osäkra kompis Chris och så bryska Sana, och tillsammans bildar de ett udda gäng på skolan. De andra säsongerna följer andra karaktärer.
Annorluna med SKAM är också att korta filmsnuttar läggs ut på seriens webbplats regelbundet, för att sedan fogas ihop till ett helt avsnitt (vilket gör att avsnitten är allt från 15 till 40 minuter långa) och att karaktärerna har egna facebooksidor och instagramkonton. Detta gör såklart att hängivna fans kommer närmare karaktärerna än i vanliga serier.
Insåg just att någon annan redan skrivit det här inlägget så mycket bättre än jag. Läs HÄR så förstår ni!
