Så står det på baksidan av Sofia Nordins bok och sista meningen är även titeln, ”Allt ska brinna”. Citatet känns sorgligt och ledsamt, utan hopp och jag undrar vad som hänt för att en ska vilja att allt ska brinna. Det blir jag snart varse om och berättelsen har följt mig hela helgen.

Agnes och Minna är bästa vänner och systersjälar sedan de träffades bakom en plint när de var 11 år och skolkade från gympan. Minna är den som driver och kommer på alla idéer, men Agnes är på, alltid! För Minna är aldrig lagom, det handlar alltid om allt eller inget och Agnes är på något sätt Minnas ankare. Mycket lyckas de genomföra med envishet och stark vilja, men det räcker aldrig riktigt för Minna. En måste väl kunna göra mer, rädda fler?

Nu är de 17 år och Minna kastas mellan hopp och förtvivlan, hon träffar en kille som inte riktigt kan leva upp till hennes förväntningar, hon och Agnes bryter nästan helt med varann, och försonas. Agnes gör allt hon kan för att trösta och stötta, men vad ska hon göra när hon inte räcker till? Kan en alltid finnas till för någon annan? Är alla skeenden förutbestämda, om än inte tidsbestämda? Vad hade hänt om inte om fanns?

Jag gillar Sofia Nordins böcker och längtade efter att få läsa denna. Den är väldigt annorlunda än kvartetten som börjar med ”En sekund i taget” men mycket bra! En bok som fastnar! En bok som känns!