Det lackar som bekant mot jul, och nu när både tredje advent och lucia är passerade så är det väl dags att tänka på högtiderna som väntar. I min familj har vi aldrig haft tomte. När jag var fem eller så fick jag ett par skidor av min farfar och hans fru och de hade tänkt vara roliga och klätt in skidorna i en tomteutstyrsel och ställt dem i hallen. Sedan tyckte de att jag skulle ge tomten en kram och KLÄ AV HONOM!!!! Jag som ogillade att göra saker när andra tittade på ville verkligen inte krama en vilt främmande man och ännu mindre ta av honom kläderna medan släkten stod och glodde på mig. Lite av ett fiasko det där. Jag var ju som sagt inte heller van vid tomtar. Julklapparna la mina föräldrar under granen när jag sov, det visste jag, och tidigt på julaftonsmorgonen smög jag ner och bara satt där och tittade på granen, presenterna och insöp stämningen. Jag kan verkligen sakna den där magin som fanns – även utan tomte.

Matt Haig har skrivit en berättelse som verkligen handlar om magi. Om att våga tro, om att vara tvungen att tro, för att allt annat är otänkbart. Och om tomten.

Nikolas bor med sin far skogshuggaren i en pytteliten stuga i skogen. De har nästan ingenting, men det enda Nikolas verkligen saknar är sin mamma, som dog för några år sedan. Fadern brukar alltid berätta om de glada, snälla, givmilda alverna som bor långt uppe i norr och Nikolas hoppas verkligen att de finns på riktigt. En dag kommer en jägare till stugan och han vill ha med Nikolas pappa på en expedition för att hitta alvernas by. Kungen har utlovat en stor belöning till de som kan bevisa att byn verkligen finns, och Nikolas pappa kan inte motstå en sådan chans till rikedom. Under tiden ska Nikolas elaka faster bo hos Nikolas och ta hand om honom. Men månaderna går och fadern kommer inte tillbaka och till slut känner Nikolas att han lika gärna kan ge sig av för att leta efter sin far, han står inte ut med fastern en sekund till. Det visar sig vara en långt svårare och farligare färd än han kunde tänka sig. Som tur var hittar han en oumbärlig vän på vägen, renen Blitzen som låter honom rida på sin rygg, och som peppar honom när han är på väg att ge upp.