Magnus Nordin är bra på krypande obehag och spänning. Jordkällaren är inget undantag.

Simone och Alex är på cykelsemester på Gotland och redan från början går allt fel. De ska ta en genväg, men kommer vilse, vädret är uselt och när de bestämmer sig för att slå upp tältet vid ett ödehus visar det sig att det inte ligger en enda tältpinne i påsen. De tar sig in i huset för att sova och inser att det stått tomt ett bra tag. Elen är avstängd, telefonlinjen död och golvet täckt av döda flugor och råttlort. Men det finns ved i vedkorgen och de lyckas tända en brasa för att driva bort fukten och kylan.

Så ringer telefonen. Det borde vara omöjligt, men ringer gör den och Simone kan inte låta bli att svara. En späd röst bönfaller henne: ”Snälla, släpp ut mig. Jag lovar att vara snäll. Snälla, mamma, släpp ut mig …d-d-det är så k-kallt…” Samtalet bryts och kvar står Simone med en klump i magen. På övervåningen hittar de en almanacka från år 2000, kläder och leksaker som antydde att huset bara blivit övergivet plötsligt och några teckningar på en glad familj med två barn och en ledsen familj med bara ett enda barn.