Sjörövarhöst

oktober 14, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Mörkret sänker sig, regnet piskar och vinden viner runt knuten. Hösten är här och inbjuder till kurande inomhus under varma filtar. Och tredje boken om den föräldralösa flickan Stella passar perfekt att läsa under tiden. Skorstensjul kom som adventskalenderbok 2015, och Maria skrev om den på bloggen då. Jag minns att jag älskade historien om Stella och skorstensbarnen som lever obemärkta och bortglömda av alla uppe bland takkupor och prång på Stockholms tak. Det var en spännande, mystisk berättelse, perfekt för den magiska tiden fram till jul. För två år sedan kom Älvsommar och jag var väldigt peppad, men inser nu att jag aldrig läste den. Ingen bloggade heller om den. Och nu har då tredje delen Sjörövarhöst kommit.

Stella bor kvar hos Miriam som äger en antikaffär i Gamla stan. Här bor också Issa, som liksom Stella kom från barnhemmet i den första boken. En kväll bankar det på dörren nere i butiken och Stella smyger ner för att kolla vem det är som kommer så sent. Miriam tar emot en gammal sjökista från en man med träben, och hon betalar mycket pengar för den. Den känns på något sätt hemlig och när Miriam och Issa gått till sängs smyger Stella ner för att ta sig en titt. Hon hittar en ring med en kompass på, och sätter den på sitt finger, och en gammal loggbok. Boken hinner hon bara bläddra i innan hon hör att någon håller på att bryta sig in i butiken. Stella lägger tillbaka boken och stänger kistan innan hon gömmer sig under ett bord med en duk som hänger ner och döljer henne. Hon hör hur någon kommer in i butiken och tar kistan med sig. Någon med träben.

Varför säljer man något bara för att samma natt stjäla tillbaka det? Vem är egentligen ensamseglaren, vars kista det egentligen är? Vad är det för hemligheter som döljer sig i loggboken? Vad är Månvandraren?

Och varför kan Stella inte ta av sig kompassringen, hur mycket hon än försöker?

Sjörövarhöst är full av mystik, spökskepp och legender. Men också av Stellas eviga undran vem hon egentligen är. Vem lämnade henne till barnhemmet och varför? Finns hennes föräldrar kvar där ute någonstans? Vet ensamseglaren något om vem hon är?

Precis som i de tidigare böckerna illustreras varje kapitel av en helsidesbild av Lina Bodén. Hon har en förmåga att få bilderna tydliga och uttrycksfulla, trots att de egentligen är ganska oskarpa. Som man kan förvänta sig går färgskalan i mörkblått, lila, svart, grått. Så att läsaren riktigt omsluts av höstmörkret.

Fantastiska illustrationer av Maria Nilsson Thore

oktober 13, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Jag har naturligtvis sett Saltkråkan både två och fem gånger, men jag har faktiskt aldrig läst böckerna. Och de skrevs ju också först för TV. Nu har första bilderboken om Saltkråkan kommit och liksom många andra av Astrid Lindgrens bilderböcker är det ett kapitel från de befintliga böckerna som brutits ut och fått en ny inramning. Tidigare bilderböcker har illustrerats av till exempel Ilon Wikland och Marit Törnkvist – den senare hade en hel utställning på Astrid Lindgrens Näs när vi var där i somras – men nu har stafettpinnen gått vidare till underbara Maria Nilsson Thore. Hon har skrivit och illustrerat älskade böcker som Petras prick, Bus och Frö på varsin ö, småbarnsböckerna om förskolan ärtan, Treo, Enis och en till, Konstiga djur och många fler. Jag kan förresten tipsa om hennes Instagramkonto (jagjobbar) där hon ibland lägger upp små filmsnuttar på när bilderna växer fram. Så fina.

Den första bilderboken om Saltkråkan handlar om när Pelle råkar skaffa sig ett eget djur, en kanin närmare bestämt. Pelle och Tjorven ger sig iväg till bonden efter mjölk, men den lilla promenaden tar en oväntad vändning när de först får följa med kofärjan till grannön och sedan därifrån ror helt själva vidare till en annan ö, där de tack vare Tjorvens förslagenhet får köpa en kaninunge för bara en enda krona. Allt hade varit gott och väl om inte åskan dragit in just som de ska ro hemåt igen, för det enda i hela världen som kan skrämma Tjorven är just åska.

Berättelsen är ju vad den är, Astrid är vår starkast lysande stjärna på barnbokshimlen, men vi kan hennes berättelser. Det är för bilderna man ska köpa/låna den här boken … Bilderna är helt enkelt fantastiska. Lugna, milda vattenfärger. Hav och himmel som kommer till liv. Vi “vet” hur Tjorven, Malin och farbror Melker ser ut, men Maria Nilsson Thore har inte fastnat i det tänket utan ger dem sin egen prägel. Jag älskar det.

Boken är ju lång för att vara en bilderbok, med mycket text på varje uppslag, men med de här bilderna så gör det ingenting. Både jag och barnen jag läste för kunde titta länge på dem.

Alice i Stratford

oktober 2, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Det har kommit en ny bok i Åsa Storcks serie På plats i tiden. Den här gången får vi följa med till William Shakespeares England.
På 1500-talet fick flickor inte lära sig läsa och det tycker Alice är orättvist. Hennes tvillingbror Adam gillar inte skolan, han tycker det är svårt och har svårt för att komma ihåg det han läser. Alice brukar hjälpa honom att öva in utantilläxorna.
Alice och Adam bor, sedan föräldrarna dog i pesten, hos sin moster Emma i byn Stratford. Emma älskar teater och säger att om hon var man skulle hon åka till London och ta jobb som skådespelare, men nu som kvinna får hon istället vara kokerska. Det är inte helt okomplicerat att bryta normer i en liten by på landet. Mrs Carter, en kvinna i byn, har spionerat och sett både Emmas charader och att Alice kan skriva och läsa, och hon är inte nöjd. Hon börjar sprida ut rykten om att Emma inte är lämplig för att ta hand om barnen. Det vore mycket bättre om Alice och Adam kom och bodde hos henne där de kan jobba ordentligt och inte gå och dra, säger hon.
En dag ska Adam spela i en skolpjäs, men han är så orolig över att glömma sina repliker. Han ber Alice komma och göra hans roll, om hon stoppar in håret i en mössa och tar på sig hans kläder så är det ingen som kommer se någon skillnad på dem. Ingen utom möjligtvis den skarpögda Mrs Carter. Som tur är står det en väldigt speciell gäst längst bak i publiken, som har makten att avstyra Mrs Carters planer.

Jag gillar de här korta böckerna som ger mig ett litet titthål in i olika historiska epoker och platser. Det är kul att alla utspelar sig på olika ställen i världen. De tidigare har varit i Lund på 1100-talet, i Kina på 1500-talet, Galapagosöarna på 1700-talet och så nu denna i England. Jag hoppas att hon skriver någon från Inkariket, kanske slaveriet i sydstaterna i nuvarande USA, romartiden, apartheid i Sydafrika … Det finns så många spännande tider och händelser att välja bland.
Alla Hegas böcker har en läsnyckel på förlagets webbplats. Den finns tyvärr inte än till Alice i Stratford, men håll koll på webbplatsen så dyker den säkert upp snart.

Vad är en bror?

september 24, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

En historia om identitet och om att söka sin rötter – kan det funka i en bilderbok för 3-6-åringar? Jodå, det tycker jag absolut. Och den mycket trötta 5-åringen (som inte var upplagd för någon djupare analys) svarade på frågan vad hon gillade bäst med boken: “Allting …” Och jag är nog böjd att hålla med. Det är en fin historia, bilderna är underbart naivistiska och dessutom är det intressant att läsa något från Taiwan.

Den brandgula hästen bor i en stor stad, han har bott där länge och har i flera år letat efter sin försvunne bror. Det enda han har kvar är ett halvt fotografi som har varit med dem båda, fast där brodern är bortriven.

En dag ser han att alla människor sitter i parken med varsin tidning och han tänker att han naturligtvis ska annonsera efter sin bror. Annonsera efter någon som har den andra halvan av fotot. Han vet inte hur brodern ser ut, men eftersom han själv är brandgul annonserar han efter någon som är brandgul. Och som har ett havt foto. Han får svar av ett brandgult hus. Men deras foton passar inte ihop. Då kommer hästen på att han ju är snabb – kanske är hans bror det också. Så annonserar han efter någon som är brandgul, snabb och har ett halvt foto. Han får svar av en bil. Han kommer på fler saker som skulle kunna vara lika mellan honom och hans bror, men ingen som svarar är hans bror.

Istället får han en vän. En kaffefärgad häst. De kan prata om allt, och det är som att de alltid har känt varandra.

Den kaffefärgade hästen letar också efter en för länge sedan försvunnen bror. Vilket sammanträffande! Den brandgula hästens hjärta blir alldeles vilt av hopp när den kaffefärgade hästen plockar fram ett trasigt fotografi. Men när de lägger bilderna bredvid varandra passar de inte ihop. Den brandgula hästen blir förtvivlad. Som tur är vet den kaffefärgade hästen råd – och ser till att fotona passar ihop. Kanske finns det ingen poäng med att båda två ska söka förgäves efter varsin bror när de har hittat varandra och kan ha varandra både till vän och bror.

När jag hade skrivit såhär långt började jag googla på titeln för att se vad andra skrivit om boken och möttes väldigt förvånande av rubriken “Tinderproblematik i bilderboksvärld” på en webbplats knuten till förlaget. Tinder var nog det sista jag tänkte på när jag läste boken. Jag tänkte mer flyktingar som söker efter sin familj, men kanske kan få andra viktiga nära relationer i väntan på, eller istället för, en familj som dröjer eller aldrig kommer. Jag tänkte på fosterfamiljer som blir den trygga punkten för utsatta barn och unga, när de egna föräldrarna inte förmår. Jag tänkte på gemenskap mellan riktigt nära vänner, oavsett ålder, där utseende och bakgrund inte spelar så stor roll eftersom man ändå kan dela erfarenheter.

Men det är väl det här som är det fina med böcker. Författaren kan ha sin tanke och förlaget sin. Men jag är ändå helt och fullkomligt fri att tolka boken precis som jag vill. Och det gör jag.

Husets hjärta slår!

september 19, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Att packa upp nya böcker slutar aldrig att locka mig. Vad är det som dyker upp den här gången? Vilka kommer funka bra, och bli utlånade direkt, och vilka kommer stå orörda på hyllan? Det kvittar att det är jag själv som klickat iväg beställningen, när böckerna väl kommer beter jag mig som ett barn på julafton … Eller kanske inte riktigt, men jag blir alltid överraskad. Jaha, beställde jag den?! Oj, var den så tjock/tunn? Hoppsan, det var ju inte direkt ett säljande omslag. Eller tvärt om: Den här kommer att gå bra! och såklart: Åh, den här vill jag läsa! Och den! Och denna!

Idag packade jag upp en ny bok av Mårten Melin. Med tanke på hans produktivitet så är det i sig ingen ovanlighet, men den här fastnade jag lite extra för. Omslaget mörkt och hotfullt i svartvitt med titeln, spretig och oroväckande, i blodrött. Redan vi skrivbordet bläddrade jag genom boken o

ch kollade lite på bilderna av Mattias Olsson. Ruskiga, olycksbådande och väldigt mörka. Snacka om läspepp. Men jag var tvungen att vänta tills jag kom hem innan jag hade möjlighet att läsa själva boken.

Signe och Ninni tvingas ta skydd från ett oväder i ett gammalt ödehus. Trädgården är övervuxen och huset förfallet, men ett fönster på övervåningen står öppet så de antar att någon ändå bor där. Det smattrande regnet och åskan som dundrar överröstar deras knackningar men när de testar att öppna visar sig dörren vara olåst. De går in. Ingen människa syns till, men ett ljus brinner i en ljusstake i hallen och de hör ljud från övervåningen. Signe försöker hitta förklaringar till allt som är märkligt, som att inga skor eller jackor hänger i hallen, och att ingen svarar när de ropar, men Ninni verkar inte helt övertygad. De går upp för trappan för att ge sig till känna för husets ägare, men plötsligt blir båda två så otroligt trötta. Det är som att all kraft rinner av dem. Och först nu berättar Ninni för Signe att det alltid gått historier om det här huset – att människor som gått in i det aldrig har kunnat ta sig ut. Plötsligt inser Signe att det är huset som gör ljud, huset lever och det tänker inte släppa dem ifrån sig.

Det är en snabbläst historia, bara 90 sidor och gott om illustrationer. Bilderna går i svart ända fram tills hjärtat kommer in och effekten med de röda detaljerna är slående. Bilderna visar oftast framförallt vad texten redan beskriver, men då och då får vi se mer, ett utropstecken eller kanske en fråga som inte framkommer i texten. Till exempel skulle sista bilden kunna tolkas som att slutet inte innebär den lättnad som texten antyder …

Känslosamtal

september 16, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Jag och kuratorn Veronica är inne på vårt tredje år med känslosamtal nu, tror jag. Vi träffar årskurs 2 i mindre grupper och pratar om känslor utifrån några olika böcker. Vi gick ut ganska ambitiöst första året och hade tre olika texter, men har sedan bantat ner det till två. Både vi och barnen ska orka också.

Vid första tillfället läser vi Ester Arg och Daisy Galej, om två vänner och grannar som verkligen är varandras motsatser. Allt gör Ester irriterad, arg och sur. Om varmvattnet tar slut, hon tappar ett ägg på golvet eller de ställer in melodikrysset. Hon vet inte egentligen varför hon reagerar så starkt, det bara blir så. Daisy blir istället glad av nästan allt. Om solen skiner, tussilagorna har slagit ut eller hon ser ett stjärnfall. Hon vet inte heller varför hon har så lätt för att bli glad, det bara blir så. Klart att det kan bli lite komplicerat ibland när man är så olika, men vänner är de ju ändå.
Och när jag/Veronica läst boken pratar vi om vilka känslor som finns i den. Mest ilska och glädje såklart, men även lite skam. Är du mest en Ester eller en Daisy? Vad gör dig arg? Vad gör dig glad? Var sitter de här känslorna? Vad händer om du möter någon som är riktigt arg eller riktigt glad – kan du (råka) adoptera deras känsla? Hur kan det kännas när man blivit riktigt arg på någon, kanske så att man sårat den personen?

Efter att ha träffat några klasser kan jag konstatera att syskon och föräldrar lockar fram Ester hos väldigt många barn. Många föräldrar är stressade och upplevs som orättvisa (har hört det några gånger här hemma också) och syskon, oavsett om de är äldre eller yngre, är en pest … Daisy finns i fritidsaktiviteter och hobbys, ganska ofta i TV- eller datorspel och med kompisar.
I onsdags träffade vi tvåorna på Lackalänga och på torsdag ska vi träffa dem igen. Det blir spännande att höra vad de har att säga om Sagan om den lilla farbrorn. Då kommer vi mer in på sorg, vänskap och mobbing. Den är en riktigt älsklingsbok från min egen barndom och med de nya färgbilderna är den ännu mer fantastisk. Själva berättelsen är tidlös. Alla kan relatera till att känna sig rädd eller utanför, och kan förstå farbrorns längtan efter någon som verkligen vill vara med honom.

Bröderna Lejonhjärta

september 12, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet inte hur många gånger jag läst Bröderna Lejonhjärta vid det här laget, men det är ganska många. Jag har väntat och funderat på när det kan vara lagom att läsa den för mina barn, men har hittills tyckt att de varit för små. I somras när vi var på Astrid Lindgrens värld fick den stora, som är 7, se en av föreställningarna som handlade om Skorpan och Jonatan och jag försökte förklara handlingen runt omkring så gott det gick. Hon var tagen. Kanske inte så mycket av mitt berättande som av pjäsen.

Häromdagen såg jag på Barnradions Instagram att Bröderna Lejonhjärta kommer som dramaserie i Barnradion i höst. Premiär 27 oktober. Serien är i 10 delar och är skriven av Alex Haridi som förutom ett par ungdomsböcker även skrivit manus till TV-serien Störst av allt (efter en roman av Malin Persson Giolito). Läs mer om serien på Barnradions webbplats.

Bild från barnradion.se

Kanske är det nu jag verkligen ska våga läsa om döden, sorgen, skräcken och modet för mitt stora lilla barn! Om vi har läst boken först kan vi ju sedan lyssna tillsammans, och kanske våga oss på att se filmen också om ett tag. Jag hoppas att hon kommer älska den lika mycket som jag har gjort!

Föräldramöten

september 9, 2019 Emelie Kommentarer 2 kommentarer

Början av terminen är, förutom berg av böcker, förknippad med föräldramöten. Båda mina egna barns och de jag är med på i rollen som skolbibliotekarie. På mina skolor är jag med i årskurs 1 och 4. För några år sedan gjorde jag och en av specialpedagogerna en drive och var med i alla årskurser. Det var … hektiskt, för att uttrycka det milt. Men nu är hon med i F-klass och jag som sagt i två årskurser. Ofta kan klasserna slå samman sina föräldramöten och ha i alla fall delar av dem tillsammans så att jag inte behöver köra samma prat tre gånger på raken. Nu är årets föräldramöten avklarade för den här gången.

I årskurs ett pratar jag ganska mycket om siffror och statistik. Jag berättar vilken skillnad läsningen gör för barns språkutveckling och vad de egentligen ska ha den där språkutvecklingen till. Som att kunna läsa och förstå tidningen, veta vad det egentligen är de skriver under på när de signerar ett avtal, lära sig strategier för att tolka nya texttyper som de möter först i vuxen ålder. Jag förklarar varför just högläsning är ett så fantastiskt redskap för att hjälpa barnen med skolarbetet och så brukar jag avsluta med den gölliga filmen från Göteborgs stadsbibliotek, så att de får le lite också.

Och just det, jag brukar ju låta dem gå in på menti och skriva sina bästa “så får vi till mysiga lässtunder hemma hos oss”-tips också, så att alla kan ta del av varandras idéer. Brukar vara kul!

I årskurs fyra har jag en lite annan approach. De flesta elever läser hyfsat när de går i fjärde klass och föräldrarna vet att det är bra med läsning (det vet de såklart även i åk ett …), men här brukar jag påminna om att fortsätta läsa högt. Jag flyttar fokus lite från ordförståelse och mot själva berättelsen. Och framförallt vikten av att få höra/läsa mer än en typ av berättelse. Här brukar jag utgå från Chimamanda Ngozie Adichies TED-talk som handlar om The danger of a single story (som du måste gå in och höra i sin helhet om du inte redan gjort det). Vi behöver höra och se olika typer av berättelser om olika typer av människor i olika situationer för att bli generösa, öppna, vidsynta människor. Det finns visserligen ingen garanti att vi blir så fantastiska, men en bredd på litteraturen ökar våra chanser!

Hålen efter Stig

september 5, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Barnens bokhyllor (ja, plural…) är ett sammelsurium av böcker jag köpt, böcker de fått och gallrade böcker jag plockat med hem. Vi har så mycket böcker att det säkert står både tio och tjugo böcker där som vi aldrig ens läst. Antingen för att barnen inte velat, eller för att de inte ens upptäckt att böckerna finns. Min lilla är 5 år och även om jag personligen inte tycker att en någonsin blir för gammal för att läsa bilderböcker så kommer det (ganska snart) komma en period när barnen definitivt tycker så. Stig igår kväll vid nattningen. Den tillhör kategorin böcker som jag har köpt, men som aldrig blivit läst för att barnen inte ville. Så sorgligt.

Därför blev jag så glad när lilla kom med
Stig handlar om ett syskon, och en familj, som blivit kvar när Stig har dött. Samma dag som jaget i boken lärde sig simma dog Stig av en sjukdom. Det blev ingen fest för att fira, så som de hade tänkt. Istället blev det ett hål. Jaget ser hålet så tydligt, på den tomma stolen vid matbordet, i lekparken, på den övergivna gungan bredvid sig, till och med på toaletten på förskolan, trots att Stig aldrig ens var där. Och det verkar inte som att någon annan ser hålet, trots att det finns där så tydligt. Ibland är hålet en stor svart fläck på boksidan, ibland mer subtilt, som ett glapp i bilbanan, eller nyckelhålet i en dörr (eller är det bara min tolkning…). Vi läste och letade hål, funderade på varför ingen annan såg de där hålen, och bläddrade fram och tillbaka i boken för att jämföra.
Stig är en bok som tål att läsas flera gånger. Vi kommer säkert hitta fler och andra hål när vi läser nästa gång (för jag hoppas verkligen det blir en nästa gång, nu när de väl upptäckt boken), och kanske kan vi också komma in på en djupare diskussion om vad som egentligen händer med de som är kvar när Stig är borta.

Sveriges radios kritiker ryter ifrån

september 4, 2019 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Det är väldigt sällan barnböcker nämns i media överlag. Idag studsade jag till lite när jag hörde ett befriande ilsket inlägg i Kulturnytt på P1 om “sovsagor”, alltså böcker vars syfte är att barnen ska somna ifrån dem. Jag har också funderat på orimligheten att vi ska läsa böcker, vars syfte borde vara att väcka tankar, utveckla språk, stimulera fantasi och ge en upplevelse, som barnen tycker är så tråkiga att de hellre somnar än lyssnar klart. Gå in och lyssna eller läs Viveca Bladhs debattinlägg. Jag är helt på hennes sida!