Titel: Omöjliga varelser
Författare: Katherine Rundell
Översättare: Fredrika Spindler
Wahlströms förlag
392 s, 10+
Så har jag då läst ut Omöjliga varelser, boken som har lovprisats i recensioner och faktiskt jämförts med både Guldkompassen och Harry Potter. Jag läste den i ett svep, de 392 sidorna blir omöjliga att släppa när man väl kommer in i berättelsen. Mina förväntningar på berättelsen var stora och jag blev verkligen inte besviken – tvärtom!
Berättelsen är en klassisk fantasyberättelser med många typiska ingredienser. Kartan i bokens pärm, ett ”bestiarium” som bokens inledning, kampen mellan det onda och det goda och två barn som huvudkaraktärer där båda är utvalda i centralt betydelsebärande roller. Det finns många böcker som har ovanstående (fantasy)ingredienser men som ändå inte lyckas fånga in läsaren på rätt sätt. Det krävs något annat för att få till den här väldigt speciella berättelsen, den som gör att vi som läst inser att denna historia är något alldeles extra. Det krävs en nerv, ett speciellt sätt att skriva och specifika detaljer för att skriva en, på riktigt, fantastisk fantasyberättelse.
Katherine Rundell lyckas få till just en sådan här berättelse. Sättet hon skriver på är lysande, viss humor blandat med alldeles lagom mycket och intressanta beskrivningar. Hennes specifika genretypiska detaljer gör berättelsen intressant och hon utelämnar precis lagom mycket för att läsaren hela tiden är engagerad i händelserna. Detta är också en ålderslös berättelse, den borde intressera och engagera såväl vuxen som barn.
Vad handlar då Omöjliga varelser om? Jo, Christopher Forrester och Mal Avorian befinner sig, när boken börjar, på varsin sida om den mytiska Arkipelagen (där berättelsen utspelar sig). Christopher är på besök hos sin morfar (i den vanliga världen) och Mal bor hos sin gammelmoster (på en ö, i Arkipelagen). Christopher, som hela sitt liv har varit van vid att djur söker sig till honom, får av sin morfar veta att han är väktare av passagen till arkipelagen. Christopher och Mal träffas vid sjön, Lochen, där portalen till Arkipelagen finns. Tillsammans inleder de kampen mot det onda. Det onda i denna historia är det eller den som förstör glimret, magin, i världen så att den håller på att ta slut. Om glimret försvinner kommer alla de mytiska, mystiska och fantastiska varelser (djur och växter) som lever i arkipelagen att försvinna.
Ska de hinna? Ska de kunna bekämpa alla hinder? Vilken är egentligen berättelsens kärna?
Omöjliga varelser är en en fantastisk fantasyberättelse men den för också tankarna till nutid och vår alltmer utmanande vardag. För mig blir berättelsen en allegori över vad som händer i vår tid där vi människor utarmar naturen, lever över våra (natur)tillgångar och inte kan hantera klimatproblemet. ”Det sägs att om glimret inte räddas nu, kommer det aldrig att gå att rädda. Det är ett begrepp ni människor alltid haft så svårt att förstå: att tiden kan rinna ut.” (s. 301)
Jag hoppas att Omöjliga varelser ska få riktigt många läsare! Det är en bok för alla åldrar, även vuxna! Läs den, högläs den, köp den och ge bort den så att berättelsen (och läsglädjen) sprids.
