Bläddra efter
Etikett: Hcf

Fantastiska illustrationer av Maria Nilsson Thore

Fantastiska illustrationer av Maria Nilsson Thore

Kommentarer 0 kommentarer
Jag har naturligtvis sett Saltkråkan både två och fem gånger, men jag har faktiskt aldrig läst böckerna. Och de skrevs ju också först för TV. Nu har första bilderboken om Saltkråkan kommit och liksom många andra av Astrid Lindgrens bilderböcker är det ett kapitel från de befintliga böckerna som brutits ut och fått en ny inramning. Tidigare bilderböcker har illustrerats av till exempel Ilon Wikland och Marit Törnkvist – den senare hade en hel utställning på Astrid Lindgrens Näs när vi var där i somras – men nu har stafettpinnen gått vidare till underbara Maria Nilsson Thore. Hon har skrivit och illustrerat älskade böcker som Petras prick, Bus och Frö på varsin ö, småbarnsböckerna om förskolan ärtan, Treo, Enis och en till, Konstiga djur och många fler. Jag kan förresten tipsa om hennes Instagramkonto (jagjobbar) där hon ibland lägger upp små filmsnuttar på när bilderna växer fram. Så fina.
Den första bilderboken om Saltkråkan handlar om när Pelle råkar skaffa sig ett eget djur, en kanin närmare bestämt. Pelle och Tjorven ger sig iväg till bonden efter mjölk, men den lilla promenaden tar en oväntad vändning när de först får följa med kofärjan till grannön och sedan därifrån ror helt själva vidare till en annan ö, där de tack vare Tjorvens förslagenhet får köpa en kaninunge för bara en enda krona. Allt hade varit gott och väl om inte åskan dragit in just som de ska ro hemåt igen, för det enda i hela världen som kan skrämma Tjorven är just åska.
Berättelsen är ju vad den är, Astrid är vår starkast lysande stjärna på barnbokshimlen, men vi kan hennes berättelser. Det är för bilderna man ska köpa/låna den här boken … Bilderna är helt enkelt fantastiska. Lugna, milda vattenfärger. Hav och himmel som kommer till liv. Vi ”vet” hur Tjorven, Malin och farbror Melker ser ut, men Maria Nilsson Thore har inte fastnat i det tänket utan ger dem sin egen prägel. Jag älskar det.
Boken är ju lång för att vara en bilderbok, med mycket text på varje uppslag, men med de här bilderna så gör det ingenting. Både jag och barnen jag läste för kunde titta länge på dem.
Vad är en bror?

Vad är en bror?

Kommentarer 0 kommentarer
En historia om identitet och om att söka sin rötter – kan det funka i en bilderbok för 3-6-åringar? Jodå, det tycker jag absolut. Och den mycket trötta 5-åringen (som inte var upplagd för någon djupare analys) svarade på frågan vad hon gillade bäst med boken: ”Allting …” Och jag är nog böjd att hålla med. Det är en fin historia, bilderna är underbart naivistiska och dessutom är det intressant att läsa något från Taiwan.
Den brandgula hästen bor i en stor stad, han har bott där länge och har i flera år letat efter sin försvunne bror. Det enda han har kvar är ett halvt fotografi som har varit med dem båda, fast där brodern är bortriven.
En dag ser han att alla människor sitter i parken med varsin tidning och han tänker att han naturligtvis ska annonsera efter sin bror. Annonsera efter någon som har den andra halvan av fotot. Han vet inte hur brodern ser ut, men eftersom han själv är brandgul annonserar han efter någon som är brandgul. Och som har ett havt foto. Han får svar av ett brandgult hus. Men deras foton passar inte ihop. Då kommer hästen på att han ju är snabb – kanske är hans bror det också. Så annonserar han efter någon som är brandgul, snabb och har ett halvt foto. Han får svar av en bil. Han kommer på fler saker som skulle kunna vara lika mellan honom och hans bror, men ingen som svarar är hans bror.
Istället får han en vän. En kaffefärgad häst. De kan prata om allt, och det är som att de alltid har känt varandra.
Den kaffefärgade hästen letar också efter en för länge sedan försvunnen bror. Vilket sammanträffande! Den brandgula hästens hjärta blir alldeles vilt av hopp när den kaffefärgade hästen plockar fram ett trasigt fotografi. Men när de lägger bilderna bredvid varandra passar de inte ihop. Den brandgula hästen blir förtvivlad. Som tur är vet den kaffefärgade hästen råd – och ser till att fotona passar ihop. Kanske finns det ingen poäng med att båda två ska söka förgäves efter varsin bror när de har hittat varandra och kan ha varandra både till vän och bror. 
När jag hade skrivit såhär långt började jag googla på titeln för att se vad andra skrivit om boken och möttes väldigt förvånande av rubriken ”Tinderproblematik i bilderboksvärld” på en webbplats knuten till förlaget. Tinder var nog det sista jag tänkte på när jag läste boken. Jag tänkte mer flyktingar som söker efter sin familj, men kanske kan få andra viktiga nära relationer i väntan på, eller istället för, en familj som dröjer eller aldrig kommer. Jag tänkte på fosterfamiljer som blir den trygga punkten för utsatta barn och unga, när de egna föräldrarna inte förmår. Jag tänkte på gemenskap mellan riktigt nära vänner, oavsett ålder, där utseende och bakgrund inte spelar så stor roll eftersom man ändå kan dela erfarenheter.
Men det är väl det här som är det fina med böcker. Författaren kan ha sin tanke och förlaget sin. Men jag är ändå helt och fullkomligt fri att tolka boken precis som jag vill. Och det gör jag.
Bröderna Lejonhjärta

Bröderna Lejonhjärta

Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet inte hur många gånger jag läst Bröderna Lejonhjärta vid det här laget, men det är ganska många. Jag har väntat och funderat på när det kan vara lagom att läsa den för mina barn, men har hittills tyckt att de varit för små. I somras när vi var på Astrid Lindgrens värld fick den stora, som är 7, se en av föreställningarna som handlade om Skorpan och Jonatan och jag försökte förklara handlingen runt omkring så gott det gick. Hon var tagen. Kanske inte så mycket av mitt berättande som av pjäsen.

Häromdagen såg jag på Barnradions Instagram att Bröderna Lejonhjärta kommer som dramaserie i Barnradion i höst. Premiär 27 oktober. Serien är i 10 delar och är skriven av Alex Haridi som förutom ett par ungdomsböcker även skrivit manus till TV-serien Störst av allt (efter en roman av Malin Persson Giolito). Läs mer om serien på Barnradions webbplats.
Bild från barnradion.se
Kanske är det nu jag verkligen ska våga läsa om döden, sorgen, skräcken och modet för mitt stora lilla barn! Om vi har läst boken först kan vi ju sedan lyssna tillsammans, och kanske våga oss på att se filmen också om ett tag. Jag hoppas att hon kommer älska den lika mycket som jag har gjort!
Hålen efter Stig

Hålen efter Stig

Kommentarer 0 kommentarer

Barnens bokhyllor (ja, plural…) är ett sammelsurium av böcker jag köpt, böcker de fått och gallrade böcker jag plockat med hem. Vi har så mycket böcker att det säkert står både tio och tjugo böcker där som vi aldrig ens läst. Antingen för att barnen inte velat, eller för att de inte ens upptäckt att böckerna finns. Min lilla är 5 år och även om jag personligen inte tycker att en någonsin blir för gammal för att läsa bilderböcker så kommer det (ganska snart) komma en period när barnen definitivt tycker så. Stig igår kväll vid nattningen. Den tillhör kategorin böcker som jag har köpt, men som aldrig blivit läst för att barnen inte ville. Så sorgligt.

Därför blev jag så glad när lilla kom med
Stig handlar om ett syskon, och en familj, som blivit kvar när Stig har dött. Samma dag som jaget i boken lärde sig simma dog Stig av en sjukdom. Det blev ingen fest för att fira, så som de hade tänkt. Istället blev det ett hål. Jaget ser hålet så tydligt, på den tomma stolen vid matbordet, i lekparken, på den övergivna gungan bredvid sig, till och med på toaletten på förskolan, trots att Stig aldrig ens var där. Och det verkar inte som att någon annan ser hålet, trots att det finns där så tydligt. Ibland är hålet en stor svart fläck på boksidan, ibland mer subtilt, som ett glapp i bilbanan, eller nyckelhålet i en dörr (eller är det bara min tolkning…). Vi läste och letade hål, funderade på varför ingen annan såg de där hålen, och bläddrade fram och tillbaka i boken för att jämföra.
Stig är en bok som tål att läsas flera gånger. Vi kommer säkert hitta fler och andra hål när vi läser nästa gång (för jag hoppas verkligen det blir en nästa gång, nu när de väl upptäckt boken), och kanske kan vi också komma in på en djupare diskussion om vad som egentligen händer med de som är kvar när Stig är borta.

På roadtrip med Kråkan

På roadtrip med Kråkan

Kommentarer 0 kommentarer
Kråkans otroliga liftarsemester kom första gången ut redan 2004, men det var först i år, när den kom i ny utgåva med annan illustratör, som jag fick upp ögonen för den. Och framsidesbilden av Alexander Jansson är verkligen fin. Älskar kråkans kalufsrufs och uppspärrade öga. Inuti boken finns magiska, drömlika blyertsteckningar.
På semestern när jag skulle köra långt med barnen laddade jag ner ljudboken och så lyssnade vi allihop på den medan vi for fram genom sommarsverige. Så härlig, med Johan Ulveson som inläsare. Johan är ju van att vara kråka, då han även gör rösten till Kråkan i Mamma Mu-filmerna…
Kråkan och Ebba ska ut på äventyr. De är bästa vänner och den här sommaren har de bestämt sig för att tillsammans försöka hitta Kråkans föräldrar. Hela livet har han längtat och saknat och det enda minne han har av dem är ett foto på dem alla tre vid gränsen mellan Värmland och Norge. Dit är det alltså som de ska åka, på ett eller annat sätt. Och Kråkan har en färdplan. Och med sin gamla slitna tygkasse full av saft och bullar att muta lastbilschaffisar med tänker de att det blir en lätt match att få skjuts en bit på vägen. Men märkligt nog är det ingen av chaffisarna som tar dem på allvar. Ingen som vill ge lift åt en flicka och en kråka åt Värmland till, ens när de lockar med fika.
Till slut hittar de en chaffis som låter dem åka med, och även om han äter upp deras bullar i en rasande fart så är de i alla fall på väg. Tills de får veta att han åker mot Tyskland och inte alls åt Norska gränsen till. Panik!

Det visar sig betydligt svårare att få lift och komma åt rätt håll än Kråkan och Ebba hade kunnat föreställa sig. Men någonstans kommer de, och på vägen får de lära sig en hel del både om andra och varandra. Kanske en del om sig själva också.
Och som jag gillar Kråkan, trots att han är ganska odräglig emellanåt. Tanklös, oförskämd, rättfram, oresonlig. Och väldigt mänsklig.

Cirkusdeckarna för nybörjarläsaren – inte riktigt vad jag hoppades

Cirkusdeckarna för nybörjarläsaren – inte riktigt vad jag hoppades

Kommentarer 0 kommentarer

Cirkusdeckarna har gjort succé på lågstadiet i många år nu, 21 böcker har det hunnit bli, och intresset verkar inte minska. Men böckerna är ganska tjocka och avskräcker de yngre. Idag packade jag upp en låda med nya böcker och fick i min hand Cirkusdeckarna och skolmysteriet i en ny serie ”Lättlästa mysterier”. Boken har ca 5 rader text per sida i relativt stort typsnitt, så att den ska passa för nybörjarläsarna. Jag hade höga förhoppningar när jag tog hem boken för att läsa den. Texten är, precis som i originalböckerna, skriven av Dan Höjer, men illustratören är ny. Tanken är nog att vi som läser ska känna igen personerna från Stina Lövkvists bilder, men jag tycker tyvärr inte om dem så mycket.

Och så är det historien. Det känns tyvärr inte som att den hänger ihop speciellt väl. Det är som att varannan sida saknas och berättelsen glappar. Jag vill verkligen gilla det jag läser, men det går inte riktigt. Men jag kanske bara är en gnällig bortskämd bibliotekarie, tänkte jag, och satte boken i händerna på min 7-åring. Hon läser hyfsat för årskurs 1 och tillhör således målgruppen. Dessutom brukar hon greppa handlingen bra och kunna återberätta ett händelseförlopp även när hon läst själv. Hon satte igång, och fastnade direkt på bokens första ord – Cirkusvagnarna… Nåja, så kan det ju gå. Hon kom förbi det och började läsa, men inte heller hon fick nåt flyt. Dels på grund av krångliga namn och ord, dels på grund av rörig handling. Efter 7-8 sidor tog vi paus och hon kunde då inte riktigt redogöra för vad boken egentligen handlade om.

Jag hoppas att detta bara är ett olycksfall i arbetet, att de kommande böckerna blir bättre med färre svåra ord och mer strömlinjeformad intrig. Hopp och luckor som fylls i först långt senare brukar inte funka så bra i böcker för nybörjare. En rutinerad författare som Dan Höjer borde kunna bättre.

Meja och de magiska fotbollsskorna

Meja och de magiska fotbollsskorna

Kommentarer 0 kommentarer

Igår var jag hemma och vårdade ett febrigt barn – och ett friskt som helst inte går till förskolan just nu. Feberskrutten (och den andra) låg mest i soffan och tittade på TV, men då och då tog vi TV-paus och läste en bok istället. Vi var några kapitel in i Meja  och de magiska fotbollsskorna och fortsatte med den, kapitel efter kapitel. Min 7-åring är väldigt tacksam att läsa för när vi väl har kommit igång. Hon kan vara lite svårflörtad ibland, och väljer nästan alltid TV framför bok om hon själv får välja, men väl vi börjat läsa så kan hon lyssna nästan hur länge som helst.

Meja ska äntligen börja spela fotboll i ett lag. Hittills har hon bara tränat hemma med hjälp av Bruno, en några år äldre granne som säger att han kan allt om fotboll. Han är hennes PT, personlige tränare, och Meja litar blint på honom.
Pappa har ont om pengar och säger att han inte har råd att köpa några fotbollsskor till henne, men kvällen innan första träningen med Berga United köper de ändå ett par skor. Bruno inspekterar skorna noga, säger att de inte är perfekta, men nog ska funka. Sedan säger han att om Meja tar på sig skorna på kvällen, stoppar ner fötterna (med skorna på) i en hink med ljummet vatten och sedan sover med dem på hela natten så kommer skorna att bli magiska. Meja vet inte vad hon ska tro, men hon vågar inte chansa. Frågan är bara hur hon ska lyckas göra detta utan att mamma märker något.
Den här boken handlar väldigt lite om fotboll, vilket man kanske kan lockas att tro av titeln, men desto mer om (Mejas) skilda föräldrar som inte kan prata med varandra, (Brunos pappas) bristande föräldraskap, att kissa i sängen fast man är ganska stor, hur det känns när ens mamma tar hem en ny ”vän” utan att förvarna och att våga lita på att man kan även när andra säger att man inte kan det.
Trots många och lite svåra ämnen känns inte boken tung att läsa, och vi fortsatte tills den var slut (”Va, är den redan slut!”). Det är bok man kan diskutera mycket om man är på det humöret, det var inte vi pga. nämnda feber, och jag tror nog att den kan funka att reflektera kring även i helklassläsning.

Enkelt om stenåldern

Enkelt om stenåldern

Kommentarer 0 kommentarer

Vind lever i (det som nu är) norra Sverige på stenåldern. Om Vind sägs det att han räddades som ettåring av en enorm älg, och han har alltid en vacker liten älg som han mamma snidat av sten med sig var han än går. Och även om Vind aldrig själv sett älgen så har han ofta en känsla av att någon tittar på honom när han är ute i skogen.
Vind bor ensam med sin mormor Muna efter att hans mamma dött ett år tidigare i hosta och feber. Nu är Muna också sjuk och Vind vet att det enda som kan bota henne är läkblad. Men byns lager av läkblad håller på att ta slut och byäldsten vill inte slösa hur mycket som helst av den värdefulla örten på en gammal kvinna.
Det går rykten om att en annan stam har bosatt sig på andra sidan sjön. Kanske har de läkblad! Kylan har kommit tidigt denna vinter och isen har redan börjat lägga sig. Men än är isen för tunn för att gå på. I alla fall för de vuxna männen. Vind har inte tid att vänta. Han föreslår att han som är liten och lätt ska ta sig över sjön och försöka byta till sig läkblad mot lite av den röda stenen som stammen använder till redskap och som hans mamma var så duktig att snida i. Snart är han på väg, och mycket riktigt håller isen ända tills han är nästan framme… I ett desperat försök att ta sig upp ur vaken sliter Vind av sig ryggsäcken med stenen och hans bytesvara försvinner ner i det mörka vattnet. Hur ska det gå?

Innan månen går upp är den först boken om Älgpojken och baksidestexten antyder att det ska bli en hel serie. Det är alltid välkommet med historisk skönlitteratur, som kan levandegöra olika epoker och perioder i vår historia. Boken är Hcg-klassad, men både kort och lättläst så den kan absolut fungera även i lågstadiet när klasserna läser forntiden.

Den osynliga gästen

Den osynliga gästen

Kommentarer 0 kommentarer

Idag tog jag med en ny bok hem för att läsa för min ständiga testgrupp, Alma 7 år och Edith 4,5. Den här gången var det dags för en av de nya muminböckerna Mumintrollen och den osynliga gästen. Jag gjorde misstaget att börja med att titta på kartan över Mumindalen och peka ut lite olika ställen (jag älskar kartor i böcker!) och sedan läsa presentationen av bokens karaktärer. 4-åringen knorrade och undrade förtörnad om jag aldrig skulle börja läsa på riktigt och visa ”de fina bilderna”. Jag undrade hur det här skulle gå…

Men sen började jag faktisk läsa och vi fastnade alla tre för historien om den lilla flickan Ninni som blivit så illa behandlad att hon bleknat och till slut blivit helt osynlig. En regnig höstkväll kommer Too-ticki med henne till Muminfamiljen för att de ska ta hand om henne så att hon blir synlig igen. Något som visar sig svårare än de trott, trots att Muminmamman tar till alla knep hon kan och till och med kokar sin mormors hemliga huskur som ska hjälpa ”Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se”. På morgonen har det dykt upp ett par tassar, men inget mer. Kanske hjälper det inte att Lilla My är hånfull och bråkig mot stackars Ninni, som är så rädd för allt och alla. Med hjälp av Muminmammans tålamod, Muminpappans lugn, Mumintrollets nyfikenhet och kanske lite för att Lilla My är så bitsk och visar ett annat sätt att vara så kommer sakta med säkert mer och mer av Ninni fram ur dimmorna. Till slut är det bara ett huvud som saknas, men där verkar det ta stopp. Trots att tiden går får familjen inte se hur Ninni ser ut och Muminmamman konstaterar enkelt att ”Folk har väl klarat sig utan huvud förut.” och så är det inte mycket mer med det.

Jag måste ju erkänna att jag inte läst originalet, vilket väl i stort sett är att häda i bibliotekariekretsar, så jag kan inte jämföra hur väl bilderboken följer novellen, men som bilderbok sett så är den väldigt fin. Och min referensgrupp håller med. Ja, förutom de där tråkiga sidorna längst fram då förstås… Bilderna är tecknade av Filippa Widlund med Tove Janssons bildspråk för ögonen. Visst syns det att det är modernare teknik inblandad, konturstrecken är tjockare, detaljerna kanske lite färre, men jag köper det som en Muminbok ändå. Cecilia Davidssons språk funkar fint för målgruppen och berättelsen är enkel nog för att även 4-åringen ska gilla det och hänga med, men utan att bli barnslig för 7-åringen. En fin balansgång det där.
På Litteralund lyssnade jag på ett samtal om översättningar där Alex Haridi pratade om hur det var när han ”översatte” en annan av Tove Janssons noveller till en bilderbok (jag skrev om det samtalet för några veckor sedan, fast då med fokus på hans manus till Störst av allt), och vilket jobb det är att på ett sätt behålla stämningen, ansatsen, innehållet och samtidigt göra om texten helt och hållet för att passa en annan målgrupp och ett annat format. Det är stor respekt att lyckas med det.

Boken är tyvärr lite för lång för att passa när jag har högläsning för f-klasser och ettor på biblioteket, men jag ska definitivt försöka prångla ut den till lärarna som kanske kan läsa den i två sittningar. Den går att få in i flera olika teman, jag tänker höst, värdegrund, mänskliga rättigheter/barnkonventionen, och den är klart värd att läsa. Imorgon får den åka tillbaka till jobbet, men jag misstänker att den otåliga 4-åringen kommer att fråga efter den igen. Och igen. Och igen…

Ny piratserie av Mårten Melin

Ny piratserie av Mårten Melin

Kommentarer 0 kommentarer

Ibland känner jag att det saknas en kategori böcker för lågstadiet, de mellan Börja läsa-böckerna och kapitelböcker som ofta har ganska litet typsnitt. Det är en klurig nivå, men så viktig. Barnen har knäckt läskoden, tar sig genom böcker som Klass 1b och Kim & Lina utan större problem och nu behöver de peppas för att fortsätta utvecklas. En del tycker att de kan läsa och alltså inte behöver träna mer, andra vill men hejdas av att böckerna plötsligt känns övermäktiga. Här tycker jag att Mårten Melins nya bok Kapten Kidds skattkarta är en fantastiskt exempel. Det är en kapitelbok på ca 100 sidor, men marginalerna är breda, typsnittet stort och det är inte mer än 13 rader per sida. Texten lättas dessutom upp både av små vinjettbilder och stora bilder och en och annan helsidesbild. Men innehållet då?! Jodå, det är också bra. Spännande och lockande.

Kapten Kidds skattkarta handlar om den föräldralösa Anne som jobbar på ett värdshus. Till Svarta galten kommer ofta pirater och busar, och det är inte saft i deras glas. Ibland går det vilt till. En kväll sitter några pirater och spelar kort vid ett bord och en av dem är havets fasa, piratkaptenen Mary Sweet. Mary spelar pengarna av sina motståndare och när de inte har ett endaste mynt kvar att spela om erbjuds hon den legendariska Kapten Kidds skattkarta. Mary får osannolikt bra kort och vinner kartan, men slagsmål bryter ut när hennes motståndare påstår att hon fuskat. Anne lyckas hjälpa Mary som hamnar i knipa och som tack blir hon erbjuden jobb som skeppspiga på Marys skepp. Efter lite tvekan bestämmer sig Anne för att tacka ja till erbjudandet, och redan nästa dag är hon på väg ut till havs.

Men Anne hörde något på värdshuset kvällen innan som får henne att misstänka att någon följer efter båten, någon som själv vill roffa åt sig skatten. Dessutom kommer de till farliga vatten, där sjöjungfrur sägs locka till sig människor för att dränka dem och äta upp dem. Det blir ett riktigt äventyr för Anne.

Bilderna är ritade av Johanna Kristiansson som har samarbetat med Melin även i serien som börjar med Vampyrjakt! och som illustrerat en mängd andra författares böcker.
Jag undrar lite om (och misstänker starkt att) hon medvetet gjorde piraten Edward le Grand så lik sin namne med efternamnet Blom. Även om det nog går ganska många barn förbi, så fnissade jag åt det medan jag läste.
På förlaget webbplats läser jag mig till att det är planerat en hel serie om Anne, eller Jolly Anne som hon kommer att kallas. Det ser jag fram emot. Spännande böcker om en smart och snabbtänkt tjej kan vi väl inte få för många av, tänker jag.
 

Bild från Edward Bloms Instagram