Hcg – Sida 11 – Biblioteksbubbel

Ännu en från Norge

augusti 29, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Jag kan lika bra mata på med ytterligare en ny bok från vårt rika grannland i väster. Maria Parr har inte skrivit så många böcker, men de är å andra sidan väldigt bra. Våffelhjärtat från 2007 har jag tipsat om många gånger och den läses åtminstone då och då, om än inte så mycket som den förtjänar. Den går tyvärr inte längre att få tag på på svenska. Nu har det äntligen kommit en fortsättning.

Trille och Lena bor fortfarande kvar i Dunk-Matilde, viken på ön i fjorden vid Norges kust, men de har blivit några år äldre. Fast inte klokare, skulle jag säga.

https://www.adlibris.com/se/bok/min-bastis-malvakten-9789129707809

Lena spelar fortfarande fotboll med killarna, och är fortfarande bäst på det. Trille undrar hur han ska imponera på Birgitte, den nya tjejen i klassen. Och tillsammans får de fortfarande de mest galna idéer, som till exempel att bygga en flotte och åka över till fastlandet, tvärs över bråddjup och färjefarled.

Men det är också saker som inte känns riktigt som de ska. Mamma är så trött jämt att Trille undrar om hon är sjuk, pappa är irriterad och farfar verkar inte förstå att han faktiskt håller på att bli gammal.
Och när Lena blir petad ur fotbollslaget och det visar sig att Birgitte är snäll inte bara mot Trille utan även mot mobbaren Kai-Tommy vet Trille inte hur han ska förhålla sig till allt längre.

Trille och Lena har hunnit bli 13 år i den här boken, men liksom Våffelhjärtat, i vilken de var 10 år, tycker jag att boken passar bättre för läsare/lyssnare som är lite yngre. Om Våffelhjärtat är perfekt i åk 2 så kanske den här boken passar fin i 4:an eller 5:an. Äldre elever kommer nog tycka den är lite för barnslig.

Hjärtat är en knuten hand

augusti 29, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Jag verkar ha en förkärlek för böcker som handlar om hjärtan, alltså de fysiska muskler som pumpar runt blodet i våra kroppar. Kanske handlar det om att jag själv för tre år sedan plötsligt drabbades av hjärtsjukdom och tvingades operera in en pacemaker. Eller så är det bara otroligt fascinerande att en muskel, stor som din knutna näve, är det som får hela din kropp att fungera. Med visst bistånd från hjärnan såklart 😉

https://www.adlibris.com/se/bok/hjartat-ar-en-knuten-hand-9789127155824

Hjärtat är en knuten hand av den norska författaren Ingrid Ovedie Volden handlar om Oliver och Aline. Oliver bryr sig inte överdrivet mycket om skolan, han kommer ofta försent och kan tillbringa hela lektioner med huvudet lutat mot sin bänk. Han är frustrerad över att mamma har lämnat pappa för en annan man och att pappa helt verkar ha tappat greppet och bara hasar omkring hemma i pyjamasbyxor. När klassen får i uppgift att titta på ett organ i kroppen ämnesövergripande ger han liksom upp innan han ens börjat. Sååå jobbigt. Och så händer det som inte får hända, hans pappa blir akut sjuk och hamnar på sjukhus. Läkarna tror att det är något med hjärtat.

Aline går i samma klass som Oliver och är gaska nyinflyttad. Hon vill egentligen inte vara där, familjen testar ett år ”på prov”, och har bestämt sig för att aldrig prata med någon i skolan om det inte är absolut nödvändigt. När klassen får uppgiften väljer hon hjärtat. Hon mailar omedelbart till kardiologen och ber att få komma och träffa en hjärtläkare för att lära sig mer.

Och där, på golvet i en korridor på kardiologavdelningen, möts Aline och Oliver. Trevande och avvaktande till en början, men med tiden inser de båda hur mycket de gillar varandra. Det är ju bara det att det inte går. Oliver kan inte erkänna för sina kompisar att han gillar den tysta nya tjejen. Och Aline kan inte bryta sitt löfte om att aldrig prata med någon i skolan.
Jag gillar Hjärtat är en knuten hand. Den är inte yvig och högljudd, men jag tror att många kan känna igen sig i både Olivers och Alines liv och känslor.

Skrivtävlingen

januari 19, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Astrid är duktig på att skriva och hon vet liksom att hon är bäst. När klassen är med och tävlar i en skrivtävling på temat Fantasi & miljö så vet hon redan från början att hon kommer att vinna. Hon har berättat om det för alla hon känner och alla förväntar sig att hon vinner. Men när det äntligen är dags att tillkännage vinnaren så är det inte alls Astrids namn som läraren läser upp, utan hennes bästis Sebs. Seb som inte ens lämnade in sin berättelse utan lät den ligga kvar i en skrynklig hög på bänken när alla andra hade lämnat in. Astrid har aldrig känt sig så dum i hela sitt liv, och efter det är allting konstigt mellan henne och Seb.

Förutom att Seb vinner en cykel så är han också med i den nationella tävlingen, där en berättelse från varje landskap tävlar. Klassen får en gemensam resa till Stockholm för att vara med vid prisutdelningen på Gröna Lund. Astrid försöker glädja sig åt resan till Stockholm, och hon försöker glädja sig å Sebs vägnar, men det går inte riktigt. Och inte blir det bättre när det kommer en ny tjej till deras klass och Seb visar ett onödigt stort intresse för henne. Men svartsjuk, det är hon inte. Det är bara det att hon och Seb varit bästisar och grannar alltid, och hon vill inte att det ska ändras.

När de äntligen kommer till Stockholm får alla i klassen stränga tillsägelser att aldrig gå iväg från de andra, utan att berätta för någon var de tar vägen. Det går såklart rakt åt skogen, när Astrid nästan omgående rusar ut från vandrarhemmet för att sedan gå fullkomligt vilse i Stockholm. Och det är med den händelsen som jag tyvärr upplever att boken blir lite konstig. Skulle verkligen en lärare, som vet att en elev är väldigt ledsen och besviken, gång på gång fråga eleven inför hela klassen om det känns jobbigt. Som här när de får veta att Sebs berättelse kommer filmas till barnprogram på TV.

”Och när Martin säger: ’Hur känns det nu då, Astrid! Tevefilm och allt. Du som så gärna ville vinna?’

’Okej, faktiskt!’ svarar jag. ’Jag har kommit över det där.’
’Haha, vem försöker du lura?!’ flinar Iggis.’
Då skrattar alla och gör miner. Och jag känner hur jag krymper.”

Jag tycker inte det känns trovärdigt. Eller så får det vara en väldigt klumpig och okänslig lärare som har noll koll på normalt socialt beteende. Och Iggis ska dessutom föreställa Astrids kompis, men den kommentaren problematiseras inte heller och ingen verkar reagera på att det var en sjukt taskig sak att säga inför alla.

Men om vi bortser från det så är det en bra bok. Jag gillar hur Astrids känslor spelar fram och tillbaka, hur hon kämpar för att verka oberörd och verkligen försöker vara glad för Sebs skull.

Är det sant?

januari 17, 2018 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Det är en bok som jag bokpratat om i flera klasser nu och den drar alltid ner en del fniss från eleverna. Den är ganska snabbläst, den har en del bilder och bara titeln kan nog tilltala ganska många av dem som inte gärna läser frivilligt. Boken är Mördarmormor av Petter Lidbeck. Den är i samma kategori som Världens elakaste fröken som kom för 10 år sedan, med en vuxen som beter sig på ett sätt som får eleverna att tappa hakan. Det är underbart att se dem stirra på mig när jag läser högt och undra om det verkligen är tillåtet att skriva så.

Mormor sitter barnvakt hos sina två barnbarn och när det är dags för godnattsaga inser hon att glasögonen är kvar hemma. Hon får berätta något istället. Och då börjar hon berätta om sitt liv som diplomatshustru för länge sedan. Hon berättar att hon hittade ett lönnfack i en gammal möbel i huset där de bodde och hur hon i lönnfacket hittade en instruktion till hur en kunde döda någon med bara hjälp av tummen. Barnbarnen häpnar. När en ung man rånar henne på hennes plånbok får hon äntligen användning av sin nya kunskap.

”- Funkade det? sa Oskar

– Om det gjorde, sa mormor. Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Han föll död ner på fläcken. Det var nästan overkligt.

– Du dödade honom, sa Oskar.

– Japp, sa mormor. Rånaren var min nummer ett.

– Har du dödat fler?

– Det är väl klart. Om man kan döda med bara tummen måste man göra det, ibland åtminstone.”

Julkalender Lucka 15 – Jakten på Julen

december 15, 2016 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Det lackar som bekant mot jul, och nu när både tredje advent och lucia är passerade så är det väl dags att tänka på högtiderna som väntar. I min familj har vi aldrig haft tomte. När jag var fem eller så fick jag ett par skidor av min farfar och hans fru och de hade tänkt vara roliga och klätt in skidorna i en tomteutstyrsel och ställt dem i hallen. Sedan tyckte de att jag skulle ge tomten en kram och KLÄ AV HONOM!!!! Jag som ogillade att göra saker när andra tittade på ville verkligen inte krama en vilt främmande man och ännu mindre ta av honom kläderna medan släkten stod och glodde på mig. Lite av ett fiasko det där. Jag var ju som sagt inte heller van vid tomtar. Julklapparna la mina föräldrar under granen när jag sov, det visste jag, och tidigt på julaftonsmorgonen smög jag ner och bara satt där och tittade på granen, presenterna och insöp stämningen. Jag kan verkligen sakna den där magin som fanns – även utan tomte.

Matt Haig har skrivit en berättelse som verkligen handlar om magi. Om att våga tro, om att vara tvungen att tro, för att allt annat är otänkbart. Och om tomten.

Nikolas bor med sin far skogshuggaren i en pytteliten stuga i skogen. De har nästan ingenting, men det enda Nikolas verkligen saknar är sin mamma, som dog för några år sedan. Fadern brukar alltid berätta om de glada, snälla, givmilda alverna som bor långt uppe i norr och Nikolas hoppas verkligen att de finns på riktigt. En dag kommer en jägare till stugan och han vill ha med Nikolas pappa på en expedition för att hitta alvernas by. Kungen har utlovat en stor belöning till de som kan bevisa att byn verkligen finns, och Nikolas pappa kan inte motstå en sådan chans till rikedom. Under tiden ska Nikolas elaka faster bo hos Nikolas och ta hand om honom. Men månaderna går och fadern kommer inte tillbaka och till slut känner Nikolas att han lika gärna kan ge sig av för att leta efter sin far, han står inte ut med fastern en sekund till. Det visar sig vara en långt svårare och farligare färd än han kunde tänka sig. Som tur var hittar han en oumbärlig vän på vägen, renen Blitzen som låter honom rida på sin rygg, och som peppar honom när han är på väg att ge upp.

Det här är en bok om godhet och öppenhet och om att våga lita på de som inte ser ut exakt som vi själva. Om att hitta en egen väg i livet, lita på sin intuition och våga göra det rätta även när alla andra säger tvärt om. Nikolas förlorar en hel del på vägen, sitt hem, ett värdefullt minne av sin mor och till och med sin far, men han vinner respekt och ett helt folks tillit. Och han hittar till slut sitt kall, det som skänker honom mest glädje i livet och som gör att han slipper åldras mer. Att ge.

Djupgraven

september 20, 2016 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

https://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9163890046

Tuva bor på en liten ö i Stockholms skärgård. När hösten kommer och alla sommargäster reser hem igen, trivs hon som allra bäst. Men den här hösten känns det annorlunda. Oroligare, illavarslande. Tuva får åka skolbåt till skolan på Runmarö, och det är bara 40 barn på hela skolan. Gemensamt för dem alla är att de inte gillar Tuva. Hon är annorlunda, vitblek, nästan grönaktig, hy och har konstiga ärr på sidan av halsen. Hennes föräldrar säger att hon fick dem när hon var bebis, då båten slog runt av en våg och hon föll i vattnet. Annars vill de inte prata så mycket om hur det var när hon var liten.

Det är tjock dimma den dagen klassen ska ha orientering. Alla ska spring i par, men Tuva blir över och trivs rätt bra med det. Är det ingen som tvingas samarbeta med henne är det heller ingen som kan lämna henne ensam i skogen utan karta. Och nu ligger som sagt dimman så tjock att Tuva nästan springer in i ett träd det första hon gör. Efter bara en liten stund stöter hon på Rasmus. Han är i par med Axel, men honom kan hon inte se någonstans. Rasmus går likt en sömngångare bort från vattnet och hur Tuva ropar, så verkar han inte höra. Så upptäcker Tuva att luften framför Rasmus är full av små ljuspunkter som dansar omkring, och det verkar vara de som hypnotiserat honom. Tuva lyckas bryta förtrollningen och kalla på hjälp och när alla återsamlats inser de att Axel fortfarande fattas. Polisen kommer för att förhöra Rasmus och Tuva, och i klassen viskas det att Tuva är den skyldiga. Outsidern får såklart skulden. Och hur ska Tuva kunna berätta vad hon såg, att det var… älvor som lockade med sig Rasmus ut i skogen. Vem skulle tro henne?

Och så är det havet. Havet som verkar lura på något stort, farligt och ondskefullt. Som redan har tagit flera personer som varit ute till havs efter mörkrets inbrott och nu verkar vara på jakt efter Tuva.

Det här är verkligen ingen solglittrande skildring av skärgården. Det är mörkt, ruggigt och otäckt. Och jag älskar att boken utspelar sig i en verklig miljö. Att kartan i pärmens insida visar verklighetens skärgård, önamnen stämmer, även om en del saker är anpassade för att passa historien. Jag gillar också att detta är första delen av en trilogi, så att jag vet att jag kommer att får läsa mer om Tuva och de mörka skärgårdslivet.

Adventskalender Lucka 9

december 9, 2015 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Här kommer ett tips för den tålmodiga läsaren: Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård, av Chris Riddell. En både spännande och rolig historia.

Ada är det enda barnet till lord Goth på Gasta-Gorma herrgård. Hon lever ett förfärligt ensamt liv eftersom lorden lever efter devisen att barn ska höras men inte synas och därför tvingar sin dotter att bära ett par enorma stövlar så att han hör henne på långt håll och kan fly in på sitt rum när hon kommer. Lorden träffar sin dotter endast en gång i veckan då de dricker te ihop. Anledningen till detta är att Ada påminner så mycket om sin mamma, den vackra lindanserskan Partheope, som förolyckades under ett åskväder när hon tränade på att gå lina på taket och att lord Goth blir så ledsen varje gång han tänker på det.

Lordens årliga fest med galoppcykellopp och inomhusjakt närmar sig och Ada misstänker att allt inte står rätt till. Inomhusjägmästaren som förestår jakten verkar ha skumma saker för sig och tillsammans med Emily och William, som är barn till en av lordens många gäster, försöker hon ta reda på vad.

Chris Riddell är även illustratör och har en ganska speciell snirklig, detaljerad teckningsstil och han skriver lite som han tecknar. Det är mångordigt, lite omständligt och ofta roligt. Men som läsare får en vara beredd på att läsa noga, ha gott om tid och kanske slå upp ett och annat ord under läsningens gång.

Sent ska syndaren vakna…

november 20, 2015 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

1999 när den första Harry Potter-boken kom på svenska var jag 18 år, gick på gymnasiet och hade inte tid att läsa barnböcker. När filmen kom 2002 var jag lite snobbig och tyckte att det var alldeles för hajpat, hela grejen. När jag började jobba på mitt första biblioteksjobb 2007 lästes böckerna så mycket, alla visste allt om dem och det fanns verkligen ingen anledning för mig att lägga tid på att läsa dem för att göra reklam för dem – de lånade ut sig själv utan att jag behövde röra ett finger. Så har åren gått och det har alltid funnits annat som varit viktigare. Jag har ju ändå inte kunnat undgå att förstå vad det hela handlar om. Namnen Voldemort, Gryffindor, Dumbledore och Hermione (även om jag fortfarande inte fattar hur det uttalas!) är välbekanta.

Men nu kom första boken Harry potter och De vises sten i en alldeles ny illustrerad utgåva (Maria skrev om detta HÄR) och jag föll verkligen pladask för bilderna. Boken fick till slut följa med hem och nu har jag läst den. Formatet på boken är möjligtvis lite klumpigt. Det är ingenting för sängläsning, kan jag konstatera efter att ha försökt, men jag kan tänka mig att som högläsningsbok kommer denna vara fantastisk, att sitta ihop och titta på bilderna länge, Jag blev faktiskt så såld på boken att jag nu funderar på att köpa böckerna även till mig själv efter hand som de ges ut, gömma dem och sedan ge allihop på en gång till mina barn när de har åldern inne och alla illustrerade utgåvorna har kommit ut (om sisådär sex-sju år). Börjar redan längta!

Själva historien behöver jag väl inte säga så mycket om, men här kommer några av mina favoritbilder. Kvalitén på fotografierna kanske lämnar en del övrigt att önska…

Det här är ön där Harry Potters morbror försöker gömma familjen för alla brev som kommer om att Harry blivit antagen på Hogwarts.

Hagrids stuga och trädgård!

Min ettåring blev alldeles vild av glädje när hon tittade på denna bilden och såg att det var en katt. (”Tahht!!!”)

Ja, så nu är det väl bara ett knappt år kvar till nästa bok.

Min stora stökiga nya familj

november 11, 2015 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Rose är ensambarn och hennes föräldrar är dessutom skilda. Hennes dagar brukar alltså vara ganska lugna, för antingen är det hon och mamma, eller så är det hon och pappa. Fler brukar de aldrig vara. Men en dag berättar Roses mamma att hon träffat en man, och att han har barn. Många barn.
”’Precis som du alltid önskat dig!”
”Vad har jag alltid önskat mig?” frågade jag.
”Syskon! Du har ju alltid klagat på att vara ensambarn.”
”Vänta nu lite”, sa jag. ”Jag menade att du och pappa borde ha skaffat fler barn medan ni var tillsammans.”
Man ska se upp med vad man önskar, var det en klok person som sa någon gång, för det man önskar kan bli sant. Därför måste man vara noga med sina önskningar – väldigt noga.”

Och nu är det dags att hälsa på i deras hus för första gången. Rose fattar inte att mamma inte ser röran, den ovårdade trädgården, kaoset inne i huset, de ouppfostrade barnen, hon som brukar vara en sådan pedant. Rose ser det mer än väl och hon har ingen lust att plötsligt få fem brorsor. Fast vänta nu, Renée visar sig vara en tjej, jämngammal med Rose.

Det blir en hel del kulturkrockar när Rose och hennes mamma träffar Frank och alla hans barn, och det är verkligen inte helt problem- eller konfliktfritt. Det största problemet är kanske ändå att det känns jobbigt att pappa är så ensam. Rose gillar lugnet varannan vecka hos pappa, men trivs han verkligen med att vara så ensam? Han verkar fortfarande lite kär i mamma och kanske tycker det är jättejobbigt att hon träffat en ny och att de gör så mycket olika saker när Rose är hos dem.

Tillsammans med Renée försöker hon hitta en ny tjej åt pappa och dessutom måste hon övertala sin mamma om att få följa med på Franks familjs årliga luftballongsfärd, fast mamman är höjdrädd och flygrädd och övertygad om att en ballongfärd leder till en säker död.

Min stora stökiga nya familj är kanske en bagatell, men jag hade roligt när jag läste den. Boken är fylld med väldigt olika, men bra vuxna. Vuxna som lyssnar och hjälper och löser problem, på olika sätt. Lite feelgood för mellanstadiet, skulle jag nog säga. Och detta är tydligen första delen på en serie böcker om Rose och hennes nya stora familj. Det blir kul att läsa fortsättningen!

Jan Svensson

november 10, 2015 Emelie Kommentarer 0 kommentarer

Jan har flyttat med sin storasyster, sin pappa och pappans man Niklas från Stockholm till Luleå. På prov. Ett år bara, så får vi se hur det går. Sa Jans pappa. Jan ska börja femman och är ganska peppad. I alla fall tills det faktiskt är dags att gå in i klassrummet den där allra första skoldagen och han inser på riktigt att det inte alls är hans gamla kompisar som står där, att han inte känner en enda och att det kan gå precis hur åt helvete som helst. Den enda han pratat med lite grand innan är grannen Nicki, som flyttade från London för ett halvår sedan, men hon verkar bara vilja prata med honom ibland och han fattar inte alltid när det passar.

Det finns så många fällor att trilla i som ny, det räcker med att säga nåt som någon i klassen tycker låter konstigt så blir en mobbad. Eller så behöver en inte ens göra nåt fel, säger storasyster Klara, det är bara så att vissa blir mobbade. Jan inser snabbt att han har flera grejer som talar emot honom. Han heter Jan, till att börja med. Dessutom är Jans pappa är gift med en man, och mamman som är kvar i Stockholm har aldrig varit ihop med Jans pappa, de är bara kompisar. Det kanske är ok i Stockholm, men inte lika självklart i Luleå. Och hur gör en ens för att få nya kompisar. De där som visade honom runt första skoldagen, kan han hänga med dem, eller vill de helst bli av med honom? Är han klängig om han frågar ifall de ska hitta på nåt efter skolan? Det som var så självklart bland kompisarna i Stockholm, är inte alls självklart längre.

Jag gillar verkligen Jan Svensson. Jag hade lite svårt för titeln innan jag började läsa, men efter att ha läst en bit kändes den helt rätt. Jag gillar Jan och hans tankar. De känns allmängiltiga och jag tror att alla någon gång har funderat i de banorna och kan känna igen sig, oavsett om en har flyttat eller gått i samma klass hela tiden. Det är ingen spektakulär historia, det här. Det är vardag, glädjen när allt flyter och oron när allt inte flyter lika bra. Jag hoppas att Jan kommer läsas och diskuteras i många klasser på mellanstadiet. Det måste inte alltid vara stormiga känslor för att det ska finnas mycket att prata om.