Astrid är duktig på att skriva och hon vet liksom att hon är bäst. När klassen är med och tävlar i en skrivtävling på temat Fantasi & miljö så vet hon redan från början att hon kommer att vinna. Hon har berättat om det för alla hon känner och alla förväntar sig att hon vinner. Men när det äntligen är dags att tillkännage vinnaren så är det inte alls Astrids namn som läraren läser upp, utan hennes bästis Sebs. Seb som inte ens lämnade in sin berättelse utan lät den ligga kvar i en skrynklig hög på bänken när alla andra hade lämnat in. Astrid har aldrig känt sig så dum i hela sitt liv, och efter det är allting konstigt mellan henne och Seb.
Förutom att Seb vinner en cykel så är han också med i den nationella tävlingen, där en berättelse från varje landskap tävlar. Klassen får en gemensam resa till Stockholm för att vara med vid prisutdelningen på Gröna Lund. Astrid försöker glädja sig åt resan till Stockholm, och hon försöker glädja sig å Sebs vägnar, men det går inte riktigt. Och inte blir det bättre när det kommer en ny tjej till deras klass och Seb visar ett onödigt stort intresse för henne. Men svartsjuk, det är hon inte. Det är bara det att hon och Seb varit bästisar och grannar alltid, och hon vill inte att det ska ändras.
När de äntligen kommer till Stockholm får alla i klassen stränga tillsägelser att aldrig gå iväg från de andra, utan att berätta för någon var de tar vägen. Det går såklart rakt åt skogen, när Astrid nästan omgående rusar ut från vandrarhemmet för att sedan gå fullkomligt vilse i Stockholm. Och det är med den händelsen som jag tyvärr upplever att boken blir lite konstig. Skulle verkligen en lärare, som vet att en elev är väldigt ledsen och besviken, gång på gång fråga eleven inför hela klassen om det känns jobbigt. Som här när de får veta att Sebs berättelse kommer filmas till barnprogram på TV.
”Och när Martin säger: ’Hur känns det nu då, Astrid! Tevefilm och allt. Du som så gärna ville vinna?’
’Okej, faktiskt!’ svarar jag. ’Jag har kommit över det där.’
’Haha, vem försöker du lura?!’ flinar Iggis.’
Då skrattar alla och gör miner. Och jag känner hur jag krymper.”
Jag tycker inte det känns trovärdigt. Eller så får det vara en väldigt klumpig och okänslig lärare som har noll koll på normalt socialt beteende. Och Iggis ska dessutom föreställa Astrids kompis, men den kommentaren problematiseras inte heller och ingen verkar reagera på att det var en sjukt taskig sak att säga inför alla.
Men om vi bortser från det så är det en bra bok. Jag gillar hur Astrids känslor spelar fram och tillbaka, hur hon kämpar för att verka oberörd och verkligen försöker vara glad för Sebs skull.
