Vi är inte sådana som i slutet får varandra
Jag fastnar direkt i Vi
är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. Boktiteln är
lånad ifrån en låt av Håkan Hällström och boken känns just lite som en ”Håkan-låt”
som blivit en roman. Den berättar om “hela natten-dans”, vänskap, män med svarta
hattar, småstaden och ensamheten i en liten etta i storstaden. Huvudpersonen är
Cassiopeja Svensson som är 19 år och lämnar den lilla småstaden för Stockholm
och juriststudier. Hon är ganska oinspirerad och less både på vardagen, vänner
och kärlek. Men så kommer två nya människor in i hennes liv och allt börjar
förändras, det blir spännande och färgglatt men också läskigt. Boken är klassad
som vuxenlitteratur men kommer funka jättebra för elever i åttan och nian som
älskar böcker som känns som en dagbok och handlar om hjärtekross.
att sluta läsa boken. Vad som framförallt skiljer denna bok ur mängden är Katarina
Sandbergs språk, det är fantastiskt bra, nytänkande, nästan aldrig klyschigt
och det bara flyter på! Här får ni ett smakprov på detta språk, ett citat från
sida 80.
Jag vill inte att de ska vara där, det blir för mycket. Det handlar
inte om luftslott längre, för plötsligt har jag tvåhundratusen kilo betong i
mina händer. Jag bygger upp en hel jävla förort av förväntningar enbart utifrån
denna händelse och det blir så himla mycket svårare att rasera.