Tillbaka på jobbet igen efter en härlig sommar. Jag hade inte bara högar, utan två lådor med böcker med mig hem över lovet, lite väl optimistisk som vanligt. 

Fjädrar av Woodson var en av de böcker jag hann läsa, och det var tur, den dröjer sig kvar som lätta stråk av sommarminnen, hopp, nu när hösten tar fart.

“Hoppet är det där med fjädrar – som i själen slår sig ner -” börjar en dikt av Emely Dickinson som bokens huvudperson Frannie läser i skolan. Frannie växer upp på 70 – talet i USA och religion och segregation är två teman i boken. Frannie har inte funderat så mycket på hopp innan, hennes mamma har gått igenom många missfall och det finns en oro att det ska hända igen. 

En ny pojke som är “blek” börjar i klassen och det rör upp känslor och frågor. Pojken får av klassen namnet “Jesuspojken” för att han är just blek, långhårig och stilla på ett ovanligt sätt. Jesuspojken gråter istället för att försvara sig när de andra killarna retas och han använder ibland teckenspråk, något som förbinder honom med Frannie som har en bror som är döv. Någon säger att han borde gå på den andra sidan motorvägen där de andra vita går. Frannies vän Samantha som blivit troende börjar på riktigt tro att pojken är Jesus. Detta ger Frannie funderingar kring just tro och hopp. 

Det jag fångas av direkt är det poetiska och vackra språket. Genom Frannies samtal med sin bror får läsaren också teckenspråk och hur tecken formas med händer och fingrar. Språket och betydelser får på så sätt nya vinklar och understryks på nya sätt för mig. Detta är mycket spännande. Boken skulle passa bra som högläsning då det finns mycket att prata om i temaväg men också i samtal om språk.