Vanna Rosenbergs debutbok är en finstämd berättelse om längtan.
En kväll förs ett litet sjölejon bort från sin mamma och pappa ur det månblanka havet, och hamnar på en cirkus. Samma natt föds Manfred, en liten pojke, som samma natt förlorar båda sina lejontämjande föräldrar.
Dessa två får dela sovplats och blir med tiden bästa vänner.
Den första föreställningen sjölejonet är med på är en omtumlande händelse, han vet inte riktigt vad som förväntas av honom, så han börjar sjunga en sång om det han tänkte på.

“Jag kommer från en vacker plats
jag kallar det mitt hem…
Ett väldigt hav av vågor som var varma, vilda
Jag sov så tryggt bland klipporna, 
omkring mig min familj…
en vänlig doft av salt och tångens gröna milda…”

Det blev succé, sjölejonets melodi var magisk, den fick alla att känna sig utvalda och viktiga! På grund av succén så fick det lilla sjölejonet namnet Singer.

När de firar Manfreds nionde födelsedag, har Singer redan hunnit bli 81 år, han åldras 9 gånger så fort som en människa, och han börjar bli gammal. Han har inte  sjungit några nya sånger på länge och han verkar lite virrig ibland…En morgon är Singers sovplats tom! Manfred letar överallt utan att hitta honom, men den lilla purpursälen Viola vet besked, Singer har givit sig av för att söka upp sin längtan, havet. När de väl börjar prata om Singers längtan “havet”, så berättar fler av djuren på cirkusen om sitt “havet”, en öken, en djungel, en solig glänta…

Viola berättar för dem alla att Singers hav ligger där det luktar salt och tång, det är även hennes hav. Manfred bestämmer sig  för att följa efter Singer, åtminstone för att få säga adjö.

Lite sorglig blir boken, även om slutet är bra, och Manfred och de andra djuren tillslut  hittar sina “havet”.
Vilket är din längtan, ditt “havet”?