Browsed by
Etikett: Downs syndrom

Rocka sockorna

Rocka sockorna

Idag 21 mars är det världsdagen för Downs syndrom, dagen som väldigt många uppmärksammar genom att “rocka sockorna”, det vill säga ha omaka strumpor på sig. Genom att ta på dig olika strumpor är du med på att uppmärksamma människor med Downs syndrom och slå ett slag för alla människors lika värde och rättigheter.

I Sverige slog det igenom 2015 med hjälp av Nathea Anemyr och hennes syster Noelle. Men varför just den 21 mars då? Jo, personer med Downs syndrom har 3 uppsättningar av kromosom 21, så 21/3! Kromosomerna i kromosompar 21 ut som små sockor med hälarna mot varandra, så därför passar det bra att rocka just sockor.

Länge var det ont om skönlitterära böcker där Down syndrom var en del av handlingen, men utbudet har sakta ökat. En av de första jag köpte in till biblioteket var “Sockdrottningen i landet Annorlunda” av Nathea Anemyr som handlar om systern Noelle. Böckerna om Lea Lejontämjare av Lotte Lanneberth tar upp vardagliga äventyr som besök i badhuset och övernattningar hos kompisar. “Magiska Marja Matterhorn” av Eva Sahlqvist är en kapitelbok om Mirja som är superhjälte med cape och allt. Hatten förlag ger ut böcker med tecken i, där finns också böcker om Ebba skrivna av Annika Rehn och Göran Billesson. Senaste tillskottet är de två böckerna om Adelina som skrivits av Adelinas mamma Linda Wenthe.

Vill du veta mer om författaren Adelina och hennes mamma Linda Wenthe följ dem gärna på instagramkontot @teckensomstod

Så, idag rockar vi sockorna för allas lika värde och rättigheter!!!!

Läs mer på https://www.svenskadownforeningen.se/rocka-sockorna/

Lars är lol

Lars är lol

Det kommer då och då underbara böcker från vårt rika grannland i väster och nu har det hänt igen. Iben Akerlie, som är skådespelare, debuterade förra året med Lars er lol och det blev det årets mest sålda norska barnbok. Jag kan förstå varför!

Amanda har sett fram emot att börja sexan för hennes klass ska vara faddrar åt de nya eleverna på skolan. Men Amanda får veta att hon inte ska bli fadder åt en gullig försteklassare utan åt en ny elev som ska gå i  hennes klass. En kille som heter Lars och som har Downs syndrom. Amanda känner sig inte alls hedrad, som hennes lärare verkar tycka att hon ska, utan oroar sig mer för vad alla andra ska tycka. Tänk om han hänger efter henne hela tiden. Tänk om han dreglar, beter sig konstigt och att hans beteende smittar av sig på hennes, redan lite låga, sociala status.
Amanda har visserligen kompisar. Sari, som känner henne utan och innan, och så Kay. Men i klassen finns också Adam som Amanda drömt om i två år, men aldrig riktigt vågar prata med och alltid får något slags paralyseringstillstånd när hon kommer i närheten av. Och så dessutom Amandas gamla kompis Anna, som hon också vill imponera på.
Men när Lars börjar visar det sig att han är ganska lugn. Anna och hennes kompis Christina fnittrar visserligen hysteriskt när han ska presentera sig, men det gör de alltid. Och redan en av de första dagarna följer Amanda med Lars hem och inser att det finns en massa sätt att umgås på. De utvecklar en alldeles egen relation och även om de inte umgås så mycket i skolan så är de riktigt goda vänner. Ända tills det visar sig att Anna och Christina har startat en blogg som heter retardmuch där de lägger upp inte så smickrande bilder på sina klasskompisar och andra, men mest av allt på Lars. Amanda vet ju vad hon borde göra, men när hon får veta att de tagit bilder på henne väljer hon att rädda sitt egen skinn, framför att göra det hon egentligen vet är rätt. Hon får Anna att radera bilderna på Amanda, men det är till ett oväntat högt pris. Inte bara Lars slutar prata med henne. Alla i klassen fryser ut henne och värst av allt, Sari slutar prata med henne. Amanda inser att det är väldigt svårt att få förlåtelse från andra, men ännu svårare att förlåta sig själv.

Trots att jag verkligen gillar den här boken och att det finns massor att prata om när de läses högt i en klass så irriterar jag mig på att all skuld hamnar hos Amanda. Det är inte hon som startat sidan och skriver fruktansvärda kommentarer till bilderna, ändå är det hon som får bära all skuld. Anna och Christina verkar komma extremt lindrigt undan, och de lär sig heller inget av det som hände. Jag har svårt att se att något sådant verkligen får passera utan en rejäl insats från skolan. Men om jag bortser från det så är det en väldigt läsvärd bok. Den hade passat utmärkt in i högläsningstemat som vi hade på Ljungen och Lacka i början av hösten, men vi kan ju återkomma till det ett annat år.