En klassiker
En bokklassiker, även tidigare filmatiserad, har blivit TV-serie (två säsonger än så länge) och jag har just tittat klart på den andra. Lite (Hrm, ja okej då, mycket!) inspirerad av detta köpte jag i våras den nya utgåvan av Anne på Grönkulla och har sedan dess med lite dåligt samvete sett den stå där i hyllan, outlånad. Men nu har jag själv förbarmat mig över den stackars boken om den stackars föräldralösa flickan med det eldröda håret.
Boken utspelar sig i den fiktiva byn Avonlea på den högst verkliga ön Prince Edward Island utanför Canadas östkust. Det är tidigt 1900-tal och Anne kommer av misstag till det åldrande syskonparet Marilla och Mathew på gården Grönkulla. De ville egentligen ha en pojke, som skulle kunna hjälpa till på gården, men när Mathew kommer till stationen står den magra, pratglada flickan där och han har inte hjärta att berätta den tråkiga nyheten för henne. Istället tar han med Anne hem och trots att Marilla tycker att hon är för pratig och inte beter sig som en ung flicka borde får hon till slut stanna på gården. Anne med sitt pladdrande och sina långa, svåra ord kolliderar med den sträva fåordiga Marilla, medan Mathew tycker att hennes prat är ett välkommet tillskott eftersom hans egen tystnad då kommer i skymundan.
Anne lever i sina fantasier, hon ser det vackra i naturen och döper om det till mer passande namn. Ett blommande körsbärsträd blir en brud i vitt, en mörk damm ruvar på djupa hemligheter, blommorna längs vägen är en möjlighet till utsmycknad av den egna trista utstyrseln. När Marilla tystar hennes prat lovar hon bot och bättring, men snart är hon igång igen med sina målande mångordiga beskrivningar, krångliga ord och drömmerier.
Anne får utstå en hel del spott och spe på grund av sitt röda hår och sitt märkliga språk i skolan, men hon får också vänner, nära vänner, som faktiskt tar henne som hon är och accepterar och till och med gillar hennes sätt. Och även om hon själv sätter sig i klistret ibland, så kan inte ens Marilla vara arg eller irriterad på henne något längre tag.
Jag gillar den här boken och dess obotligt positiva huvudperson, även om hon driver även mig till vansinne med sitt prat ibland. Jag tycker faktiskt att den är värd att läsa även om den har 110 år på nacken. Kanske är det svårt att se det hemska i att vara just rödhårig i en tid när människor färgar håret i alla röda nyanser, men det går ju att översätta till andra fysiska ”handikapp” som ännu inte vunnit samma acceptans eller popularitet.
