Eftersom det är sportlov har jag passat på att lägga in extra mycket lästid. Här är de titlar jag valt att läsa:
Astrid och hennes lillebror Love är på väg med tåg till mormor i Dalarna. Trots att det är mysigt att vara hos mormor är Astrid sur, ja riktigt arg. Det här höstlovet skulle de egentligen ha tillbringat i solen på Teneriffa, men en översvämning i föräldrarnas bageri satte stopp för de planerna. Och nu sitter de där på tåget som kränger fram genom ändlösa skogar. När Love kommer tillbaka efter ett toabesök berättar han att han sett en man med svans. Astrid tror honom inte och blir ännu argare när han framhärdar och säger att det är sant. Att han aldrig lär sig när det räcker, när det är dags att sluta skämta. Mormor kan också säga sådana konstiga saker, det är Astrid van vid, men hon orkar inte med att Love beter sig likadant.Trollen i skogen är första delen av tre i serien Bråfalls hemlighet. Det är en lättläst historia om väsen från den svenska folktron. Boken är skriven av Charlotte Cederlund som även skrivit trilogin om samiska Aili.
Det har kommit en ny bok i Åsa Storcks serie På plats i tiden. Den här gången får vi följa med till William Shakespeares England.
På 1500-talet fick flickor inte lära sig läsa och det tycker Alice är orättvist. Hennes tvillingbror Adam gillar inte skolan, han tycker det är svårt och har svårt för att komma ihåg det han läser. Alice brukar hjälpa honom att öva in utantilläxorna.
Alice och Adam bor, sedan föräldrarna dog i pesten, hos sin moster Emma i byn Stratford. Emma älskar teater och säger att om hon var man skulle hon åka till London och ta jobb som skådespelare, men nu som kvinna får hon istället vara kokerska. Det är inte helt okomplicerat att bryta normer i en liten by på landet. Mrs Carter, en kvinna i byn, har spionerat och sett både Emmas charader och att Alice kan skriva och läsa, och hon är inte nöjd. Hon börjar sprida ut rykten om att Emma inte är lämplig för att ta hand om barnen. Det vore mycket bättre om Alice och Adam kom och bodde hos henne där de kan jobba ordentligt och inte gå och dra, säger hon.
En dag ska Adam spela i en skolpjäs, men han är så orolig över att glömma sina repliker. Han ber Alice komma och göra hans roll, om hon stoppar in håret i en mössa och tar på sig hans kläder så är det ingen som kommer se någon skillnad på dem. Ingen utom möjligtvis den skarpögda Mrs Carter. Som tur är står det en väldigt speciell gäst längst bak i publiken, som har makten att avstyra Mrs Carters planer.
Jag gillar de här korta böckerna som ger mig ett litet titthål in i olika historiska epoker och platser. Det är kul att alla utspelar sig på olika ställen i världen. De tidigare har varit i Lund på 1100-talet, i Kina på 1500-talet, Galapagosöarna på 1700-talet och så nu denna i England. Jag hoppas att hon skriver någon från Inkariket, kanske slaveriet i sydstaterna i nuvarande USA, romartiden, apartheid i Sydafrika … Det finns så många spännande tider och händelser att välja bland.
Alla Hegas böcker har en läsnyckel på förlagets webbplats. Den finns tyvärr inte än till Alice i Stratford, men håll koll på webbplatsen så dyker den säkert upp snart.
Att packa upp nya böcker slutar aldrig att locka mig. Vad är det som dyker upp den här gången? Vilka kommer funka bra, och bli utlånade direkt, och vilka kommer stå orörda på hyllan? Det kvittar att det är jag själv som klickat iväg beställningen, när böckerna väl kommer beter jag mig som ett barn på julafton … Eller kanske inte riktigt, men jag blir alltid överraskad. Jaha, beställde jag den?! Oj, var den så tjock/tunn? Hoppsan, det var ju inte direkt ett säljande omslag. Eller tvärt om: Den här kommer att gå bra! och såklart: Åh, den här vill jag läsa! Och den! Och denna!
Idag packade jag upp en ny bok av Mårten Melin. Med tanke på hans produktivitet så är det i sig ingen ovanlighet, men den här fastnade jag lite extra för. Omslaget mörkt och hotfullt i svartvitt med titeln, spretig och oroväckande, i blodrött. Redan vi skrivbordet bläddrade jag genom boken o
Signe och Ninni tvingas ta skydd från ett oväder i ett gammalt ödehus. Trädgården är övervuxen och huset förfallet, men ett fönster på övervåningen står öppet så de antar att någon ändå bor där. Det smattrande regnet och åskan som dundrar överröstar deras knackningar men när de testar att öppna visar sig dörren vara olåst. De går in. Ingen människa syns till, men ett ljus brinner i en ljusstake i hallen och de hör ljud från övervåningen. Signe försöker hitta förklaringar till allt som är märkligt, som att inga skor eller jackor hänger i hallen, och att ingen svarar när de ropar, men Ninni verkar inte helt övertygad. De går upp för trappan för att ge sig till känna för husets ägare, men plötsligt blir båda två så otroligt trötta. Det är som att all kraft rinner av dem. Och först nu berättar Ninni för Signe att det alltid gått historier om det här huset – att människor som gått in i det aldrig har kunnat ta sig ut. Plötsligt inser Signe att det är huset som gör ljud, huset lever och det tänker inte släppa dem ifrån sig. 
Det är en snabbläst historia, bara 90 sidor och gott om illustrationer. Bilderna går i svart ända fram tills hjärtat kommer in och effekten med de röda detaljerna är slående. Bilderna visar oftast framförallt vad texten redan beskriver, men då och då får vi se mer, ett utropstecken eller kanske en fråga som inte framkommer i texten. Till exempel skulle sista bilden kunna tolkas som att slutet inte innebär den lättnad som texten antyder …
Vind lever i (det som nu är) norra Sverige på stenåldern. Om Vind sägs det att han räddades som ettåring av en enorm älg, och han har alltid en vacker liten älg som han mamma snidat av sten med sig var han än går. Och även om Vind aldrig själv sett älgen så har han ofta en känsla av att någon tittar på honom när han är ute i skogen.
Vind bor ensam med sin mormor Muna efter att hans mamma dött ett år tidigare i hosta och feber. Nu är Muna också sjuk och Vind vet att det enda som kan bota henne är läkblad. Men byns lager av läkblad håller på att ta slut och byäldsten vill inte slösa hur mycket som helst av den värdefulla örten på en gammal kvinna.
Det går rykten om att en annan stam har bosatt sig på andra sidan sjön. Kanske har de läkblad! Kylan har kommit tidigt denna vinter och isen har redan börjat lägga sig. Men än är isen för tunn för att gå på. I alla fall för de vuxna männen. Vind har inte tid att vänta. Han föreslår att han som är liten och lätt ska ta sig över sjön och försöka byta till sig läkblad mot lite av den röda stenen som stammen använder till redskap och som hans mamma var så duktig att snida i. Snart är han på väg, och mycket riktigt håller isen ända tills han är nästan framme… I ett desperat försök att ta sig upp ur vaken sliter Vind av sig ryggsäcken med stenen och hans bytesvara försvinner ner i det mörka vattnet. Hur ska det gå?
Innan månen går upp är den först boken om Älgpojken och baksidestexten antyder att det ska bli en hel serie. Det är alltid välkommet med historisk skönlitteratur, som kan levandegöra olika epoker och perioder i vår historia. Boken är Hcg-klassad, men både kort och lättläst så den kan absolut fungera även i lågstadiet när klasserna läser forntiden.
Jag har tidigare skrivit om både Ellinor och Leo här på bubbel så det är väl inte mer än rätt att jag tar hand om sista delen också. Ofta läser jag bara första delen av serier, på grund av tidsbrist och mängden böcker jag borde/vill/måste läsa, men vissa serier kräver liksom att jag mular i mig dem hela. Katarina von Bredows serie om den sista skälvande tiden i mellanstadiet är en sådan.
Ellinor och Viktor har varit tillsammans några veckor nu och det är spännande och pirrigt. Men för Viktor också förenat med ångest, för hemma finns mamma och han måste till varje pris dölja hur det står till med henne. Han önskar så att han kunde berätta sanningen, i alla fall för Ellinor. Men om hon får veta så kanske Meja får veta, och om Meja vet så vet alla. Det får bara inte bli som på förra stället. Viktor vill absolut inte att folk ska börja viska, prata bakom hans rygg, eller ännu värre – tycka synd om honom. De flyttade ju för att komma bort från allt, börja om på ett nytt ställe.
Utifrån sett har Viktor allt. Hans pappa är webbutvecklare och mamman advokat, de bor i ett stort fint hus, Viktor ser bra ut och sjunger som en gud. Men oron gör att han inte kan slappna av. Han inser att om Ellinor får veta sanningen så kommer hon att göra slut, alltså får hon aldrig veta sanningen. Men det är svårt att motivera att de aldrig kan vara hos honom när de ses. Han drar till med cancer. Det är en dålig lögn om man inte vill få ömkan, men det är det bästa han kommer på i stunden.
Men det som började som en liten lögn blir snabbt en härva som det gäller att hålla i minnet för att inte bli avslöjad. Och oavsett om pappa ber honom eller inte så känner Viktor hela tiden att han måste hålla koll på mamma, både för hennes och sin egen skull. Hon får inte göra bort dem, göra livet omöjligt även i den nya stan. Det är ett tungt ansvar på en 13-åring.
Till på köpet är det Ellinors relation till Leo som han inte blir klok på, och Meja med sin vaniljdoft och sina urringade linnen som hans blick ständigt dras mot, och så ringer hans gamla kompis Johannes – han som vet allt, men inte har några spärrar – och säger att han kommer för att hälsa på några dagar.
Det hade kunnat vara ett härligt sommarlov med tjejen har är kär i, men nu känns allt istället mest rörigt och jobbigt.
Det här är viktiga böcker om svåra frågor som faktisk är vardag för många unga. Vi kanske tror att vi vet en massa saker om folk i vår närhet, men sanningen är att vi oftast inte har en aning. Ingen vet på riktigt hur någon annan människa mår, eller varför den reagerar som den gör på olika händelser. När jag läste Viktor kom jag att tänka på citatet som Nora i Skam har på sin vägg (fast det kommer ursprungligen från den skotske författaren Ian Maclaren): ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.” Något som många, jag själv inte minst, borde tänka på lite oftare.
 |
| Bild från sverigesradio.se |
När jag körde till jobbet i morse var jag lite senare än vanligt och hann därför lyssna på Kulturnyheterna innan jag var framme. Då hörde jag att de fem noveller som tävlar om Sveriges Radios novellpris nu är utsedda/nominerade och går att lyssna och rösta på. Novellerna har plockats ut av totalt tio noveller som under året specialskrivits för Sveriges Radio, och kanske hade jag inte reagerat speciellt mycket på det alls om inte Mårten Melin dykt upp som en av de nominerade. Mårten Melin får väl närmast betraktas som en husförfattare, med tanke på hur ofta han gör författarbesök på Kävlinges skolor. Jag hade trots det inte koll på att han skriver även för vuxna och känner spontant att jag måste in och lyssna, om inte på alla så åtminstone på hans novell. Fast när jag nu kollar listan lite noggrannare så är även Annika Norlin (aka Säkert!) med och då måste jag förstås lyssna på den också. Novellerna är ca 25 minuter långa och alltså helt perfekta för en enkel bilresa till eller från jobbet för mig.
Noveller är ju perfekta för den som tycker att en roman just för dagen känns lite väl mastig. Jag hade gärna läst mer noveller och blir alltid glad när det kommer novellböcker för unga. I helgen har jag börjat läsa Kärlek – 11 berättelser för mellanstadiet, med texter av välkända barnboksförfattare som bland andra Johanna Lindbäck, Mats Jonsson, Sara Kadefors och Alex Haridi. Novellerna handlar, som namnet antyder, om kärlek och de jag hittills har hunnit läsa är väldigt olika varandra. Det är bra, tycker jag, både ur ett pedagogiskt och ett läslustperspektiv. Ska boken användas för att visa hur en novell kan se ut så ser eleverna att de kan se olika ut. Och läses den på egen hand så finns det förhoppningsvis alltid någon som passar, oavsett vem läsaren är.
Så dagens tips är: Stick Kärlek i handen på närmsta 10-13-åring och passa sen på att trycka hörlurarna i öronen på dig och lyssna på de fem nominerade novellerna i Sveriges Radios novellpris. Du kommer troligen inte att ångra dig!
Jag har läst massor av böcker den senaste veckan, men någonstans på vägen har bloggandet kommit bort. Dags att ta tag i det.
Det här är en rysig novellsamling, där Arvin och spårvagnen utgör ramverket som håller ihop de olika berättelserna. De är bra och spännande, utan att bli alltför obehagliga.
Dagen före jullovet får Maja plötsligt veta att hennes pappa har ärv ett gammalt slott ute på landet och att föräldrarna bestämt sig för att åka dit på prov över jul. Den gamla släktingen var en mystisk och mytomspunnen skådespelare som åkte till Amerika, blev känd och sedan plötsligt återvände till Sverige och stängde in sig i sitt slott. Nu har hon varit död i 50 år och slottet har varit igenbommat lika länge. Maja tycker såklart att det är lite spännande, men ändå… flytta ut på landet, långt bort från bästisen Ingo, det är läskigt också.
När de kommer fram möts de av Nora som sett efter slottet i alla år. Hon visar dem runt och berättar lite om huset och Gloria. Hon säger också att det finns en del av huset som hon inte har nyckel till och aldrig har varit inne i. Den kan de bara låta vara. Och så antyder hon att det kanske spökar lite.
Dagen före julafton är det Majas födelsedag. Hon får en drönare och blir superglad, såklart. Dessutom får hon välja rum i huset och har hittat ett som hon tycker är så fint, med himmelsäng, kakelugn och en litet skrivbord framför fönstret.
De firar en mysig julafton i huset, trots att Maja helst vill åka hem till allt det vanliga, men sen börjar det hända konstiga saker. På kvällen blåser dörren upp med ett brak och sveper med sig drivor av sön, trots att det inte blåser det minste ute. På morgonen efter är alla i familjen sura på henne och när hon kommer ner i hallen förstår hon varför. Där står allas väskor packade och redo för att åka hem. Men Maja svär på att det inte är hon. En stund senare ropar mamma på henne, och det är en allt annat än hjärtlig röst hon använder. När Maja kommer in till köket ser hon att varenda ledigt utrymme är täckt av skålar med marängsviss – hur mycket marängsviss som helst. Maja har ingen aning om hur den hamnat där, hon själv hade varit på övervåningen och pratat i telefon med Ingo och pappa och bröderna var nere på byn, men mamma surar och är säker på att det är Maja som försöker visa sitt missnöje.
Eftersom Ingos pappa blivit matförgiftad, och bara ligger hemma på badrumsgolvet och ojar sig, kommer Ingo med tåget för att hälsa på. Tillsammans börjar de luska i vad som egentligen pågår i slottet. Vem eller vad är det som försöker bli av med dem, vad vet egentligen Nora om den mystiska Gloria och vad är det för en konstig fågel som kommer till slottet hela tiden?
Maja och jullovsmysteriet är en härligt mysrysig julberättelse, perfekt för lediga jullovsdagar.
Skuggornas hus delar namn med en skräckminiserie från 90-talet, som bygger på en bok av Bjarne Reuter. Jag älskade både boken och serien när jag var yngre (serien finns förresten på Öppet arkiv om ni blir sugna).
Sakarias lov ligger tomt framför honom och när farmor berättar att det ska vara en tecknarkurs för barn på konstmuséet där hon jobbar så hakar han på. På kursen träffar han Salma, en tjej i hans egen ålder och när de får i uppgift att rita av varandra parar kursledaren ihop dem. Salma är verkligen jätteduktig och målar ett superfint porträtt av Sakarias, men när han ska rita av henne visar det sig bli någon helt annan. Sakarias kan inte alls förklara vad som hände. Det är ingen han känner, eller känner igen från någon film eller spel. På kvällen när han sitter hemma och klottrar lite utan att tänka visar det sig att han ritar samma flicka igen. Och den här gången står det en häst i skuggorna bakom henne. Sakarias får henne inte ur tankarna. Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Och varför envisas hans undermedvetna, eller vad det nu är, med att skapa henne hela tiden?
Dessutom händer det konstiga saker i huset. Det är någon som går efter Sakarias i trappan, men när han tittar efter är det tomt. Det ringer på dörren utan att någon är där. Han känner en konstig doft, som av häst och stall i huset. Han hittar en brosch i trapphuset, men ingen verkar sakna den. Och så hör han konstiga ljud, som av en skriande häst, ute på gården.
Farmor och farfar tror naturligtvis att allt har en naturlig förklaring, men när han berättar för Salma verkar hon tycka att spöken är den mest naturliga förklaringen av dem alla. Även om Sakarias uppskattar att hon tar hans berättelse på allvar så vet han inte helt säkert om han vill ta reda på mer om vad som hänt. Han vill nog helst bara att spökerierna, eller vad det nu är, ska upphöra. Och det med en gång.
Det blir aldrig riktigt läskigt i Skuggornas hus, men precis som i flera andra av Angerborns böcker så är det småkusligt och mysrysigt. Det var inte många elever som reserverat boken i förväg, så jag passade på att norpa båda exemplaren av boken när de kom idag och så bokpratar jag dem för femmorna nästa vecka. Sen hoppas jag att det blir fart på reservationslistan.