Browsed by
Etikett: mobbing

Jane, räven och jag

Jane, räven och jag

Kommentarer 0 kommentarer
Tillbaka från julledigheten möts jag av ett paket med några nya böcker, bland annat den här fina serieboken.
Jag läste den på stående fot vid skrivbordet direkt när jag öppnat paketet och tyckte mycket om den, både bilder och historia.
Helén är utfryst av sina gamla kompisar. De skriver elaka saker om henne på väggarna på toaletten, att hon är tjock och luktar illa, de viskar och fnissar när hon går förbi. Det finns ingenstans på skolan att gömma sig längre och Helén vill helst bara försvinna. Men hon har en plats där hon kan drömma sig bort och det är när hon läser Jane Eyre, en klassiker från mitten av 1800-talet om en fattig flicka som får arbete som guvernant på ett fint gods. Helén kan identifiera sig med den fattiga och enkla flickan Jane. När klassen åker iväg på en skolresa blir Jane Eyre hennes räddning, ända tills Caroline dyker upp. Caroline som inte verkar tycka att det är något fel på Heléne och som till och med skrattar så hon kiknar åt saker som Heléne säger. Som pratar, och pratar, och pratar med henne som om de känt varandra alltid.
Till synes enkla blyertsteckningar i grått från Heléns liv bryts då och då av med färgmättade bilder ur Jane Eyre. Och mot slutet vågar sig även lite hoppfull färg in bland husen och träden i Heléns verklighet.
Jag tänker att den funkar att sätta i händerna på vem som helst från åk 4 och uppåt. Kanske kan den locka en och annan till att läsa Jane Eyre också.
Julkalender Lucka 7 – Spöksystrar: Flickan på kyrkogården

Julkalender Lucka 7 – Spöksystrar: Flickan på kyrkogården

Kommentarer 0 kommentarer
Flickan på kyrkogården är skriven av Mårten Melin och tecknad av Hanna Granlund. Det är den första delen i en serie som heter Spöksystrar. Kanske har någon tur att hitta den här boken i ett paket under granen?
Nila ska börja på ny skola, Stenkulaskolan. Hon bestämmer att hon ska gå dit själv första dagen. Mamma får inte följa henne: Nila vill inte verka barnslig. Det är vinter och det är kallt med snö på marken. Nila har bråttom och bestämmer sig för att gena över kyrkogården. När hon går över kyrkogården hör hon någon säga hej. Rösten kommer uppifrån en hög gravsten. Där uppe sitter en tjej som ser ut att vara lika gammal som Nila. Men medan Nila har halsduk, mössa och vantar och en vinterjacka på sig, har hon där uppe på gravstenen bara en tunn t-shirt och ett par utsvängda jeans på sig. Hon är väldigt blek och plötsligt hoppar hon ned från stenen. Nila måste blunda, så högt är hoppet och Nila blir rädd att flickan på gravstenen ska skada sig. När Nila vågar titta igen står flickan där framför henne och ler. Flickan frågar Nila vart hon är på väg och när Nila säger att hon ska till sin nya skola vill hon följa med. Hur skumt som helst, tycker Nila och förklarar att en måste ha ett papper som säger att en får gå på skolan. Flickan presenterar sig som Maj och hon kramar Nila hejdå när hon går. Maj är alldeles iskall.

I skolan är det kämpigt första dagen, vem ska Nila vara med? Det finns ingen självklar och fastän fröken gett några i klassen uppdraget att ta hand om Nila blir hon ensam. På hemvägen går Nila vid kyrkogården igen och då hör hon Majs röst. Fortfarande klädd i t-shirt och varför kommer det ingen rök ur munnen när hon andas? Vem är hon och vad vill hon Nila? Är hon kanske ett spöke?

Jag gillar den här boken mycket. Boken är lättläst och jag är förtjust i den fina handlingen som är både rolig, spännande och oväntad. Illustrationerna av Hanna Granlund är jättefina och berättar bredvid texten på ett fantastiskt sätt. Jag bor ju själv i Malmö och går ofta över kyrkogården där jag tänker att Nila kanske träffade Maj på väg mot Stenkulaskolan. Jag vill genast läsa nästa del och jag brinner av frågor. Vem är Maj och vad har hon för historia? Hur kommer det gå för Nila och Maj och deras vänskap? Hur kommer det att gå för Nila i nya klassen? Jag vill veta mer, nu! Jag tycker boken väcker många funderingar om vänskap, historia, föräldrar, hur det kan kännas att vara ny i klassen och hur en är mot varandra. Del två i serien har också kommit ut och heter: Spöksystrar: Ett spöke i klassen. Läs och kika på de fina teckningarna!
Spännande böcker för slukaråldern!

Spännande böcker för slukaråldern!

Kommentarer 0 kommentarer
Den siste tsarens hemlighetJag har hittat två nya deckarserier, eller kanske mer mysterier på gräns till spökhistorier eller..
Den ena är skriven av Veronica Von Scheck och handlar om Sub Rosa detektiverna Milo och Vendela Grip. Sub Rosa betyder “Under rosen” och varför de kallsar sig så får sin förklaring i första boken “Den siste tsarens hemlighet”. Jag fastnade direkt för titeln, för förutom min fäbless för drakar och fantasy, så är jag mycket förtjust i berättelser om det forna Ryssland och berättelser om Tsarer.
Nåväl, syskonen Grip bor i ett uråldrigt hus i staden Elm tillsammans med sina föräldrar och sin farmor, som även är chef för Historiska museet i staden. Den aktuella utställningen är helt otrolig, ett antal Fabergéägg, varav vissa aldrig någonsin har visats upp för publik förut! Dessvärre så misstänker farmodern att någon planerar att stjäla äggen, trots de rigorösa säkerhetsanordningar som införskaffats. Milo och Vendela börjar undersöka saken, och finner spännande kopplingar mellan äggen och sin egen släkthistoria!
Nästa del heter “Kapten Fiennes skatt” och den tredje heter “Det japanska husets förbannelse”
Här kan du läsa om författaren: 
Den andra serien jag har läst är skriven av Emma Hermelin och heter “Historiedeckarna”.
Lyckan kommer...Första delen heter “Lyckan kommer… lyckan går…” och handlar om 12 åriga Klara. Klara har precis flyttat från Göteborg till sin farmor på slottet Wittsjöhuus, efter att ha blivit föräldralös efter en tragisk bilolycka som kostade båda hennes föräldrar livet. Hon är mobbad av de coola, Kevin, Robin, Tiffany och Michelle, i skolan, och ganska ensam. En dag när hon är på väg hem från skolan så ser hon sina mobbare, men lyckas gömma sig i en undanskymd del av kyrkogården. Det märkliga är att där finns en nypyntad gravsten, med hennes namn på, men årtalen är för ungefär 100 år sedan. Funderingar om vem flickan var, och vem som fortfarande lägger blommor på den upptar en hel del av Klaras tankar, så hon glömmer att vara på sin vakt. En morgon så kommer mobbarna ifatt henne och hon blir knuffad så hon ramlar ner i en vattenpöl. Hon väntar på de obligatoriska slagen, men plötsligt så slits Kevin undan, och hon får hjälp upp av Filip, en kille i sexan. Han blir hennes första vän och tillsammans börjar de nysta i mysteriet om Clairine af Wittsjöö, och varför hon dog bara 19 år gammal. Parallellt får vi Kevins ganska sorgliga historia, med en ensamstående, missbrukande mamma och ett alldeles för stort ansvar för sin lillasyster.
Del två heter “Se till mig som liten är…” och del tre “Gömma nyckel”
Att ha oddsen emot sig

Att ha oddsen emot sig

Kommentarer 0 kommentarer
Vissa böcker blir liksom aldrig lästa. Jag väljer bland de nya böckerna på jobbet, plockar ut några stycken och tar med dem hem, lägger dem i en hög på bordet i uterummet. Sen kan det hända att de blir liggande där. Någon blir läst och återlämnad, medan andra ligger kvar. Jag tar hem nya böcker som hamnar ovanpå, blir lästa och återlämnade, men de där glömda stackarna blir bara liggande. Tills det händer till exempel påsklov och en dag när omständigheterna gör så att jag jobbar hemifrån. Då kan det plötsligt hända att jag plockar upp en av de där bortglömda, lite bortvalda och börjar läsa. Ibland visar det sig att min magkänsla är rätt, det var ingen superbra bok och jag kanske lämnar den halvläst, men ibland blir det som idag; jag börjar läsa och vaknar sedan upp ur det parallella universum som är boken två timmar senare och undrar vad som hände. Det är inte nödvändigtvis en fantastisk bok på det sättet “Förr eller senare exploderar jag” eller “Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” är fantastisk, men det finns något som griper tag och håller fast ändå.

Det som fick mig att vänta flera månader med att börja läsa den här boken var nog titeln, jag gillar den inte alls, men det kan ju inte boken hjälpa. Det är en direkt översättning från det norska originalet. Jag gillade kanske inte heller omslaget speciellt mycket. Även det likadant som det norska. Och baksidestexten var inte klockren… Egentligen vet jag inte vad det var som fick mig att plocka hem boken, men så här i efterhand är jag glad att jag gjorde det.

Anne Bea är inte speciellt populär, det är en mild underdrift. Anne Bea är den nästnäst sämsta man kan ha till vän, enligt skolans alla sociala regler. Men det struntar som tur är Nils i. Med Nils kan Anne Bea vara sig själv och då är hon rolig, känner sig rolig och tänker inte på allt som är fel med henne. Hon är så glad att hon har Nils. Anne Bea, eller Annebino som Nils kallar henne, är albino, eller rättare hon är född med albinism. Hon har inget pigment i huden eller håret och är alltså otroligt blek och med vitt hår. Dessutom gör sjukdomen att hon ser väldigt dåligt, ingenting alls utan glasögon och väldigt dåligt även med dem på sig. Det gör att hon måste sitta längst fram i klassrummet, att hon ofta går in i saker och snubblar och att hon omöjligt kan vara med på bollsport på gympan. Inte bara för att hon inte ser utan även för att de andra i klassen medvetet kastar bollar på henne och är jäkliga på alla sätt de kan. Värst är Thea och hennes lilla hov. Thea styr klassen och det Thea tycker, tycker alla andra också.

Två veckor innan skolans talangjakt råkar Anne Bea göra sig rejält osams med Thea och hovet och hon inser att hon måste komma med något riktigt bra för att inte bli fullkomligt tillplattad efter det. Hennes moster Mona kommer på en plan, Anne Bea måste också uppträda på talangjakten, för om det är nåt som Anne Bea kan som Thea definitivt inte kan så är det att sjunga. Hon måste visa alla att det finns mer än en tystlåten albino i henne. Problemet är bara att Anne Bea aldrig medvetet gör något för att dra blickarna till sig – hon får mer än hon behöver av det ändå. 
Kampen mot superbitcharna är en fin bok om vänskap. Om att våga vara vän även när oddsen är dåliga. Det handlar också om att våga vara sig själv fast (nästan) ingen har vett att uppskatta det. Och även om det finns en del ganska blinda och fega vuxna i den här boken så finns det också de där bra, lyssnande och seende vuxna som alla utsatta barn behöver.