Biblioteksbubbel

Hur ska jag skriva om andra världskrigets fasor… Inga ord passar, allting skaver och blir fel. Går det att prata om vad som hände, vad som fortfarande händer, med barn och unga utan att det blir antingen för mycket, för otäckt, eller alltför generellt och oengagerande. Jag vet inte. Jag tror inte jag är så bra på det. Själv läste jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam tidigare i år och beskrivningarna vad Doktor Mengele gjorde har etsat sig fast i mitt minne och kan få mig illamående bara jag tänker på det. Mengele dyker upp också i den bok jag läst nu, men utan några detaljerade beskrivningar av hans grymhet.

Hanna är 15 år och har framtiden utstakad. Hon ska snart börja på musikkonservatoriet i Budapest, bli konsertpianist och spela på stora scener över hela världen. Men först och främst ska hon gå på bal i den vackra gula organzaklänningen som mamma sytt till henne. Alla hennes planer går om intet när ghettot, där alla judar i staden bott sedan tyskarnas invasion av Ungern några månader tidigare, plötsligt ska stängas. Mitt i natten kommer soldater och beordrar familjen att lämna sin lägenhet och redan nästa morgon tvingas de iväg på resan mot Auschwitz-Birkenau, i överfulla stinkande boskapsvagnar, utan mat och vatten.

På perrongen i Auschwitz frågar någon hur gammal hon är. Hanna svarar att hon är 15, och då säger mannen: ”Nej, du är 16!” sedan försvinner han in mängden. Hanna förstår inte, men ljuger för läkaren, Josef Mengele, som inspekterar dem när de kommer fram, och säger att hon är 16 år. Det gör att hon får följa med sin mamma och storasyster Erika. På nätterna trängs de på den hårda träbritsen i baracken, på dagarna arbetar de i ett stenbrott. Maten är näst intill obefintlig, förhållandena förskräckliga, och Hannas mamma blir alltmer avtrubbad och avskärmad från verkligheten. Men så en dag hör Hanna talas om att kommendanten för lägret söker en ny pianist och hon får chansen att provspela för honom. Sex unga flickor från lägret vandrar bort till byn där Kommendanten bor i ett stort hus och Hanna blir den utvalda lyckliga, tack vare Kommendantens son Karl. Så börjar en annan tid för Hanna. Hon får varje dag lämna smutsen och kylan i lägret och tillbringa sina dagar i ett uppvärmt hus, med att stå i givakt bredvid flygeln när hennes tjänster inte behövs och att spela när Kommendanten har besök eller vill ha lite trevlig bakgrundsmusik. Hannas besök i huset innebär också en större chans att få i sig något ätbart. Hon lär känna Vera som är hembiträde och i köket finns ibland tillfälle att smyga åt sig ett kålbad, en okokt potatis eller en morot. Karl sitter ofta i musikrummet och lyssnar på henne och till en början verkar han ointresserad och lite äcklad av Hanna. Men efter ett tag börjar de prata lite med varandra när Kommendanten inte är hemma och Hanna förstår att han inte alls är som sin far. Men hur kan hon få känslor för någon som står och ser på när hundratusentals människor mördas bara några kilometer bort?

Koncentrationslägrens grymhet och fasor skildras, men nog finns det ett visst filter. Hanna förstår inte själv vidden av grymheten, och därför skonas även läsaren. Boken beskriver hennes verklighet. hon inser inte att folk mördas, utan lever i tron att det är ett arbetsläger. Det är en tung historia, som alla skildringar av förintelsen, men jag är ändå glad att det fortsätter komma ut böcker om andra världskriget som gör det möjligt för nya generationer av unga att läsa och förhoppningsvis förstå att detta ofattbara har hänt och vi måste gör allt för att det inte ska hända igen. Jag vet inte om det är en bok som kommer lånas direkt av eleverna, men jag hoppas att lärarna plockar upp den till högläsning, för det finns så otroligt mycket att prata om.