Biblioteksbubbel

Syskonen Liesl, Otto och Mia Wolf bor med sin familj i en liten by i Ostpreussen. När berättelsen börjar är kriget i slutskedet, och pappa som klarat sig från att bli inkallad hela kriget på grund av en skadad fot, får ge sig iväg, tillsammans med ytterligare fyra soldater,gamla, halta, lytta och en knappt mer än en pojke.

Inte långt därefter så retirerar den tyska armen, och ryska armen är dem tätt i hälarna. Familjen, mamma, farmor, farfar och barnen måste ge sig av, och det snabbt! Farfar lär barnen familjeträdet utantill, och mamma sydde in familjejuvelerna i sömmarna för att de ska ha något att byta till sig mat och logi med. Mamma präntar in vikten av att hålla hop syskonskaran i Liesl, eftersom att hon är äldsta syskonet blir det hennes ansvar. När de väl är på flykt så finns det stunder av förtvivlan, men även av vänskap och glädje.

En förfärlig stund är när de måste lämna farmor och farfar efter sig, en annan när även mamma försvinner. Liesl kämpar för att hålla ihop resterna av familjen, lillasyster Mia är knappt två år. Utblottade, med bara kläderna på kroppen flyr barnen ut i skogen för att livnära sig på det som finns där och i de övergivna hus de hittar innebär att de gör saker som innan kriget hade varit otänkbara. Känslan för vad som är rätt och fel finns, men nöden har ingen lag, de måste ha kläder och mat för att överleva. Även om det inte är rätt, även om det är farligt. Ibland måste en bli en varg, vargbarn.

Ryktet når dem att Litauen är ett rikt land, kan de bara ta sig dit så löser sig allt. Riktigt så lätt är det givetvis inte, att vara tysk flykting gör en inte populär, inte ens om en bara är ett barn…

Boken är mycket välskriven och spelar på känslor av förlust och saknad. Trots det så finns glädjen och hoppet närvarande. Företeelsen vargbarn, wolfkinder, är historiskt belagd, och avser de många föräldralösa barn som under krigets slutskede överlevde i skogarna och som tog sig till Litauen, precis som Liesl, Otto och Mia. Livet blev inte automatiskt bättre, en del barn blev ”adopterade” och fick nya, Litauiska namn, som skydd för ryssarna, men för en del fortsatte det kringflackande livet med tillfälliga jobb och fattigdom.