Bläddra efter
Etikett: högläsning

Adventskalender Lucka 14

Adventskalender Lucka 14

Just under julen har vi förhoppningsvis mer tid tillsammans och varför inte ägna en stund var dag till högläsning för hela familjen.Frida Nilssons Ishavspirater är en hisnande berättelse som kommer att fängsla ung som gammal.
Tioåriga  Siri ger sig ut för att finna Miki, hennes lillasyster, som blivit tillfångatagen av pirater. Det är den mest fruktade, Vithuvud som rövat bort henne till slavarbete i sin gruva och därifrån kommer barnen aldrig levande. 
Men det gäller att inte tappa modet eller hoppet resonerar Siri även om hon tvivlar mer än en gång under sitt strapatsrika sökande.Hon möter många udda människor under sitt letande,en del hjälper henne medan andra försöker hindra hennes färd. 
Som alltid använder Frida Nilsson ett målande mustigt språk så att det känns som om du var där ute bland kobbar och isberg.  Efter fyrahundra sidor kan du pusta ut, det slutar lyckligt, ondskan är besegrad. Boken är fint illustrerad av Alexander Jansson.
Berättelsen presenterades först som en julkalender i radion under namnet Siri och ishavspiraterna. Den finns fortfarande att lyssna till på Sveriges Radios webbplats. Fast jag rekommenderar er att läsa boken, den är mycket bättre än dramatiseringen. 


Adventskalender Lucka 10

Adventskalender Lucka 10

Viggo är 7 år och bor med sin pappa och 4-åriga lillebror. Mamma bor i Köpenhamn så henne träffar han bara varannan helg när hon kommer och hälsar på. Tack vare mamma kan Viggo en massa bra svordomar på danska, som ”för helvidde” till exempel. Däremot är han inte så bra på det där med att skriva och läsa, och det känns överhuvudtaget ganska trist och meningslöst. Men trots det så håller Viggo på med en lista, en rädslolista, där allt som han tycker är läskigt ska med. Till exempel så är han rädd för mörker, för att det ska hända en olycka så att mamma skadas, att någon ska komma på natten och ta lillebror. Men eftersom bokstäver är jobbiga så har han ritat allt det där på sin lista, och det verkar ständigt dyka upp nya grejer som måste ritas dit. Speciellt efter att Malte börjat i Viggos klass. Tuffa Malte som vill att Viggo ska följa med ut på bus eller godis-runda på halloween. Men om det är något som Viggo vet om halloween så är det att allt måste vara läskigt och hända i mörker. Hur ska Viggo våga sig ut med Malte i mörkret? Och hur ska han våga berätta för Malte att han är rädd, och kanske slippa hela grejen? Allra jobbigast är nog att pappa inte fattar, utan bara skrattar åt honom när han försöker berätta hur rädd han är. Om pappa skrattar åt hans mörkerrädsla så är det bara helt omöjligt att berätta om alla de där andra grejerna han också är rädd för.
Viggo sätter ord på en massa känslor och saker som många barn oroar sig för. Han får lov att vara liten och rädd och grubblande och sin egen, även om det ibland också innebär att inte riktigt våga vara ärlig.
Viggo och rädslolistan är en fantastisk högläsningsbok. Jag testade den hemma på min 6-åring och hon älskade den. Nu längtar vi båda på fortsättningen som kommer ut i vår.

Kura gryning

Kura gryning

Har precis förberett biblioteket på Nyvångsskolan, för Kura gryning läsning i morgon bitti. Praktiskt att ha bokhyllor som kan rullas åt sidan och göra plats för två klasser, sittande på golvet för att lyssna.
Jag kommer att läsa ur ”Anne Franks dagbok”, för 4-6 och något av Tove Jansson för 1-3.
Har idag bestämt vilka stycken jag skall läsa ur ”Anne Frank”. Boken tog nästan andan ur mig emellanåt, trots att jag läst den säkert fyra gånger tidigare.. Annes medvetenhet och ändå omedvetenhet, mognad och ”tonårstrots”, samtidigt. Livsglädjen och intelligensen och allt detta med vetskapen hos läsaren om vad som kommer att hända.

För mig är det komplett omöjligt att basera allting på död, elände och förvirring. Jag ser världen allt mer omvandlas till en öken, jag hör allt tydligare åskan gå, den som kommer att döda även oss, jag lider med miljontals människor, och ändå, när jag blickar upp mot himlen tror jag att allt detta ska vändas till något gott, och att även den här ondskan skall upphöra, att det åter skall bli lugn och fred i världsordningen. Till dess måste jag värna mina idéer, i tider som kommer kanske de kan bli verklighet!
Din Anne M Frank




Fatta vilken skillnad!

Fatta vilken skillnad!

Igår var jag med på föräldramötet för alla Ljungens ettor. Jag pratade om varför läsningen är så otroligt viktig och nämnde till exempel att barn behöver lära sig 3000 ord om året, dvs. 10 ord om dagen, under sin skoltid och att majoriteten av dessa lär hen sig genom skriven text. Ingen tid att ta ledigt från läsningen en enda dag, alltså! Jag passade också på att visa en fin film som Göteborgs stadsbibliotek gjort. Den är värd att lägga ut här också tycker jag!

Funktionsvariationer

Funktionsvariationer

En av de sista sakerna jag gjorde innan jag gick på semester var att läsa in mig på de böcker som lärarna ska högläsa när terminen startar igen i augusti. De senaste åren har vi på Ljungen och Lackalänga haft högläsningsprojekt i början av varje termin. Jag har bestämt vilka titlar som ska läsas och så har alla i samma årskurs läst samma bok. I de tidigare omgångarna har jag utgått ifrån skolans värdegrundsord när jag valt titlar, men den här gången har jag fokuserat på böcker där någon har en funktionsvariation. Det kan till exempel vara en ADHD-diagnos eller en hörselskada, olika långa ben som gör att det är omöjligt att spela fotboll eller en hjärnskada efter en sjukdom i barndomen. Eftersom jag läst oförsvarbart få sådana böcker tidigare fick jag ta hem en stor bunt att läsa och välja bland. En del var tydligt undervisande, medan andra handlade om helt andra saker och där funktionsvariationen bara var en egenskap bland andra. Båda typerna av böcker tycker jag fyller sin funktion och behövs på hyllorna.
När en ska välja högläsningsböcker är det så mycket att ta hänsyn till. Böckerna ska vara lagom långa, ha ett bra språk, inte innehålla alltför mycket som kan vara jobbigt att läsa högt men ändå tillräckligt mycket att diskutera… Så några av de jag valde bort var ändå väldigt bra böcker.

En av dem är Karamellens ord av Gonzalo Moure. Boken handlar om den döve pojken Kori som växer upp i ett flyktingläger i Saharas öken. Kori vet inte hur hans namn låter, men han vet hur det ser ut: ”Läpparna runda, Munnen utdragen”. På samma sätt heter hans mamma ”Läpparna ihop, Munnen öppen, Tänderna över läppen, Läpparna utdragna, Munnen öppen.” Alla hörande i byn visste att det lät Mahfuda, men inte Kori. Kori får gå i en speciell skola, men han får inte lära sig att räkna och läsa, utan istället får han rita, och det han älskar att rita allra mest är kameler. Han är speciellt förtjust i de enpuckliga kamelerna som kallas dromedarer. Koris farbror har ett dromedarsto och Kori brukar gå till hennes lilla inhägnad och titta på henne. Dromedarstoet blir tjockare och tjockare och en dag står det ett litet föl bredvid henne när Kori kommer dit efter skolan. Kori tycker att fölet ser ut som kola och börjar tänka på honom som kolakaramellen och sedan bara Karamellen. Dromedarer idisslar sin mat, precis som kor, och när de står där och tuggar om maten ser det för Kori ut precis likadant som när människor pratar. Kori är därför övertygad om att dromedarerna prata med honom. Han sitter varje dag hos Karamellen och försöker uttyda vad han säger. En dag bestämmer han sig för att lära sig skriva. Hans fröken säger nej, det är alldeles för svårt, men Kori ger sig inte och det visar sig när hon försöker att han har väldigt lätt för att lära. Varje dag sitter Kori sedan vid Karamellens inhägnad och skriver ner det som Karamellen säger till honom. Det är som vacker poesi. Men när Karamellen har blivit ett år kan inte längre hans farbror behålla honom. Karamellen måste slaktas och bli till mat för familjen. Kori bestämmer sig för att försöka rädda honom undan kniven.
Detta är en väldigt fin liten bok. Den är liten till omfånget, men känns ändå rik på så många sätt.
En annan av de ratade böckerna handlar också om en hörselskadad person, Dan. Dan har fortfarande lite av sin hörsel kvar, men han vet att han kommer att höra allt sämre. Dan har en bästa kompis som heter Dylan och hon kan som tur är teckenspråk, medan Dans mamma hellre skriver vad hon vill säga till honom. I skolan tycker Dan det är jobbigt med hörapparat och den mikrofon som läraren Kenneth ska ha på sig för att han ska höra. Läraren glömmer ofta att starta den, Dan hör inte vad klasskompisarna säger och han blir så sjukt trött av att koncentrera sig för att hänga med i diskussionerna. En dag i slutet av terminen ska klassen arbeta med sinnena och Kenneth tar fram Dan för att förevisa hur det är att vara hörselskadad. Dan vill inte bli uppvisad som något slags freak, men Kenneth lyssnar inte. Som tur är kommer Dylan och räddar honom från situationen. Den sommaren träffas Dan och Dylan nästan jämt och de hittar en ungdomsgård bara för personer som tecknar. Det blir en riktig ögonöppnare för Dan. Här får han träffa andra som har hörapparat och som inte skäms för det, som inte låter hörselnedsättningen bli ett problem i deras liv.
1000 papperstranor för fred

1000 papperstranor för fred

Fredagen den 12:e maj, hängde vi upp tusen vikta papperstranor på skolbiblioteket på Söderparkskolan. Det var avslutningen på ett freds- och vänskapsprojekt som hela skolan arbetat med under läsåret. Tranorna har eleverna på
Söderparkskolan vikt. 


Under
höstterminen 2016 och vårterminen 2017 har eleverna på
Söderparkskolan arbetat med freds- och vänskaps-teman på olika sätt.



Det hela började med att jag blev kontaktad av Jennifer W Ingvaldsson som är speciallärare på Söderparkskolan inför läsårets start om ett eventuellt samarbete med skolbiblioteket. Hon berättade för mig om ett spännande fredsprojekt och hon bad mig nu läsa en bok som heter Sadako och de tusen papperstranorna, skriven av Eleanor Coerr. Därefter skulle vi prata mer… 

Sagt och gjort. Jag började läsa boken.


Boken handlar om en flicka, Sadako, som levde i Hiroshima på 40-50-talet. Handlingen utspelar sig tio år efter att atombomben föll över staden och Sadako var bara två år när det inträffade. Sadako älskar att springa och träna löpning och drömmer om att vinna ett mästerskap.  En dag faller hon ihop på marken när hon tränar. Hon blir tagen till ett sjukhus och väl där tänker hon att hon snart ska vara ute och springa igen. Men det blir inte så. Det visar sig att Sadako har fått leukemi, atombombssjukan. Trots att hon bara var två år när bomben föll, lever sjukdomen i hennes kropp. Det finns en gammal legend i Japan, om att den som viker tusen papperstranor får sin högsta önskan beviljad. För att bli frisk börjar Sadako vika tranor. Hon hann vika 644 stycken tranor innan hon dog. Hennes klasskamrater fortsatte vika klart de resterande tranorna till minne av henne och det som hände… det blev 1000 tranor till slut.


Boken är baserad på en sann historia, Sadakos liv, och på Sadakos brev från sjukhuset.

Jag brukar läsa på bussen och tåget när jag pendlar till jobbet. När jag läste boken om Sadako rann tårarna hejdlöst. Det är en stark berättelse och fruktansvärt sorglig. Och viktig….! Det är en bok om sorg, om krig och vänskap, om livet och om hopp, om fred… Det här är en bok som berör på ett oerhört starkt vis. 

En dag när jag kom till skolan och öppnade mitt skåp, föll en mycket vacker, liten, elegant vikt papperstrana ur skåpet. Det var Jennifer som lagt den där och det var början på fredsprojektet på Söderparkskolan.

Under terminen har alla klasser
på mellanstadiet haft högläsning av boken Sadako och de
tusen papperstranorna av Eleanor Coerr. 
Medan eleverna lyssnat på boken om Sadako så har de själva vikt papperstranor. Tranorna har därefter fått hänga i klassrummen på linor under läsåret. 


Nu ska de tusen tranorna skickas iväg till Hiroshima International School i staden Hiroshima i Japan. I Fredsparken i Hiroshima finns en staty av Sadako, där hon står med öppna armar. Runt om statyn finns det glasmontrar. Skolan hänger in de tranor som skickas från barn över hela världen, som minns Sadako och för en tanke om fred.



Vi pratade om freds- och vänskapsprojektet på Biblioteksrådet nyligen och de berättade att de tyckte att boken om Sadako var väldigt sorglig och bitvis rätt så hemsk.
De mindes från högläsningen att Sadako inte hann vika klart sina 1000 tranor. Några klasser hade vikt tranor innan de läste boken, så när läraren läste boken förstod de
allt. Eleverna berättade att Sadako vek tranor för att bli frisk och det kändes
så konstigt att hon blev sjuk så lång tid efter att bomben föll.  Eleverna förundrades över bomben och hur stor skada som den åstadkom och fortfarande åstadkommer…

Lågstadiet har jobbat med andra högläsningsböcker under freds- och vänskapsprojektet. Någon klass har haft högläsning av SVJ av Roald Dahl. Här har
vänskapstemat varit i centrum och samtal om hur en är en bra kompis. En annan
klass har läst Michael Morpurgos bok: Den fantastiska historien om katten som försvann, som handlar om en flickas liv i England under andra
världskriget. Alla
 klasser i lågstadiet har läst böcker av
Thomas Halling inför ett författarbesök av honom som var i januari. Många av
Hallings böcker handlar om vänskap och relationer och det blev många
diskussioner i klasserna om det som händer i böckerna.


Under fredagen hade vi avslutning av projektet på skolbiblioteket. Vi hängde tillsammans med elever upp tranorna och några elever gjorde affischer med information på om projektet som de satte upp över hela skolan och delade ut till klasserna. Utställningen pågick enbart mellan 10-11.30, därefter packade vi ned tranorna. Det är så mycket arbete bakom varje trana, både med att lyckas vika själva formen men även mycket känslor efter berättelsen om Sadako. Under dagen kom klasserna in till utställningen och tittade. Vi pratade om historien om Sadako igen och tittade på bilder från Hiroshimas Fredspark och på Sadako. Eleverna berättade om sina tankar och vad de mindes från projektet. 

Nästa vecka ska tranorna skickas iväg! 


Det har varit ett spännande projekt med så många olika delar i som vävts samman. Högläsning, boksamtal, historia och samhällskunskap, kreativitet och motorik, fred och vänskapsband, delaktighet. Jag är så glad att fått varit med om detta projekt tillsammans med hela skolan.

Gå gärna in på Hiroshima International School´s hemsida / community / 1000 cranes för att läsa mer: (http://www.hiroshima-is.ac.jp/)
Tio över ett

Tio över ett

Jag är faktiskt lite tagen. Här nere i Skåne är inte Kiruna och vad som händer där något speciellt hett nyhetsstoff. Vi fokuserar mer på nedläggningen av Findus i Bjuv eller Skånetrafikens oförmåga att få tågen att gå i tid, eller gå alls, eller hur havet sakta med säkert äter upp våra stränder och strandtomter. Men Ann-Helén Laestadius nya bok träffar mig som en knytnäve i magen.

Gruvdriften, anledningen till att Kiruna överhuvudtaget finns till och det som majoriteten av alla Kirunabor arbetar med, tvingar staden att flytta. Gruvan äter sig in under staden och gör den instabil och nu ska staden flyttas för att säkerheten ska bibehållas. Men Maja är arg. Hon vill inte flytta, och hennes fina hus kommer dessutom att rivas. Ingenting som hon är van vid kommer finnas kvar. Kiruna så som hon känner det kommer inte att finnas efteråt. Hur kan alla vara så lugna med det? Varje natt ställer Maja klockan på 01.10, under sängen finns en väska med kläder till henne och hennes familj och när skalvet efter sprängningen i gruvan kommer tio minuter senare är hon beredd. Hon lyssnar efter sirener och kollar ut genom fönstren åt alla håll för att se så att ingen del av staden har rasat ner

i gruvan. När det hemska händer ska hon kunna rädda sin familj.

Maja filmar sig själv när hon pratar om gruvan, sin rädsla och sin ilska, men oron vill inte släppa taget. Allteftersom våren kommer blir det bara värre och till slut kollapsar hon i skolan. Panikångest, säger skolsköterskan och skriver en remiss till en kurator på BUP. Maja kan bara tänka på psyket och berättade hemska historier. Är hon galen nu? Tycker mamma och pappa det? Tycker bästa kompisen Julia det? Tycker hon själv det?

Förresten har hon inte tid att vara galen, hon har familjen att tänka på. Och så den otroligt söta Albin, som spelar hockey, men tydligen också gillar böcker precis som Maja. Och så är det ju det där hemska att Julias mamma har träffat en man och bestämt sig för att flytta 35 mil bort till honom i Luleå. Vem är Maja ens utan Julia?

Den här boken får verkligen fram Majas känslor så himla bra och jag kan tänka mig att den passar sjukt bra till högläsning från sexan och uppåt. Det finns så många ingångar till andra ämnen, för det handlar om vänskap och kärlek och psykisk ohälsa och barns medbestämmande och minoriteter/minoritetsspråk, konflikter mellan ekonomi och kultur, teknik… Och så vidare. Jag ska definitivt berätta om den här boken för alla mina åk 6-lärare när de kommer tillbaka i höst och hoppas innerligt att de tar den till sig. Maken till mångsidig bok, alltså.

En myras liv

En myras liv

Myran går i förskoleklass och har en bästis som heter Henny. Myran heter egentligen Morgan, men det är det ingen som säger. Myran har inga lösa tänder än, men han får ibland vicka på Hennys lösa tand, och så kan han knäppa med fingrarna och det är det inte alla som kan. Myran tycker inte så mycket om Felicia, och även om han oftast är snäll så kanske han inte alltid är så snäll mot henne. Helst vill han bara vara med Henny och ingen annan, men så får han en ny granne som går i ettan och som både gör och säger saker som ingen annan på skolan gör. Kanske finns det utrymme att vara lite med honom också ibland. Speciellt när Myran inte vill vara hemma för att mamma och pappa bara pratar engelska med arga röster. De pratar alltid engelska när de inte vill att Myran ska förstå och det blir allt oftare och allt argare.
Jag gillar verkligen Myrans stillsamma funderingar och vardagsliv. Det behövs inte en massa dramatik för att det ska bli dramatiskt. Det är klockrent när föräldrarnas gräl skrivs i gibberisch och blir lätt att förstå Myrans frustration över att inte förstå och inte veta vad som egentligen är på gång. Alla föräldrar och förskolelärare borde läsa den här boken högt för alla barn som någon gång funderat över det här med kompisar och livet och lösa tänder.
Högläsning ftw!

Högläsning ftw!

De tre veckorna som trängs mellan sport- och påsklov kör vi högläsningsprojekt på mina skolor, Lackalänga och Ljungen. Tanken är att alla elever i alla klasser från F till 6 ska få höra på en högläst text varje dag. De flesta lärare läser redan högt för sina klasser, men detta blir en chans att lägga lite extra krut på högläsningen under en period och vi hoppas att de som kanske läser lite ”för sällan” ska få tillbaka rutinen på att läsa högt varje dag.
Det finns så sjukt många fördelar med högläsning att det borde vara ett enkelt val. Tänk till exempel på det här:
 – Högläsning ökar intresset för att läsa själv. Barnen kan bli bokslukare av bara farten för att de lärt sig genom högläsning vad som finns att upptäcka.
 – Högläsning ökar ordförrådet eftersom en kan högläsa svårare böcker än barnen själva kan läsa, plus att en kan förklara svåra/nya ord.
 – Högläsning ger en känsla för språk. Barnen lär sig meningsbyggnad och grammatik bara av att lyssna.
 – Högläsning skapar gemenskap, stimulerar fantasin, ökar empatin och ger barnen allmänbildning.
 – Högläsning är ROLIGT!

Sen fattar jag också att det finns en massa annat som också är bra – jag är inte dum i huvudet, men jag är bibliotekarie. Det är mitt jobb att säga att alla borde få chansen att lyssna till fantastiska böcker dagligen. Förhoppningen är såklart att många föräldrar också vill vara med och läsa högt lite extra mycket under den här tiden, oavsett om barnen går i förskoleklass eller i sexan. Högläsningen i hemmet har minskat drastiskt de senaste tio åren, från 70 till 30% som läser dagligen, enligt organisationen Läsrörelsen. Dessutom har tiden minskat från 30 till 15 minuter sedan 80-talet. Vi måste försöka pressa upp de siffrorna igen.

Kom ihåg, det finns ingen övre åldersgräns för högläsning!

Splods öga

Splods öga

En morgon när två barn ska äta sina frukostflingor finns det ingen mjölk i kylskåpet. Pappan ger sig ut för att köpa, men det dröjer oresonligt länge innan han kommer tillbaka. Till slut gör han ändå det och han har mjölken med sig. Ett paket mjölk som varit på äventyr i både tid och rum, räddats från pirater, vulkanutbrott och wumpirer, men också räddat jorden från att invaderas och övertas av ondsinta rymdvarelser. Det är ingen dålig historia som barnens pappa berättar när han kommer hem. Men tror barnen verkligen på den?

Neil Gaiman (som i största ödmjukhet skrivit ”Vansinnigt populära” framför sitt namn på bokens omslag) har skrivit ett galet (galaktiskt) äventyr. Det är ganska gott om svåra ord, och en hel del situationer som kan behöva förklaras lite, så den passar kanske inte så bra för egen läsning. Men som högläsningsbok… Absolut! Jag tror att jag hade älskat den som barn och jag hoppas att många lärare kommer läsa den för sina klasser.

Bilderna i boken är gjorda av Chris Riddel och de är helt fantastiska. Jag skulle rekommendera att skanna in ett par av dem och visa medan du läser. De tillför ytterligare en dimension till humorn och framförallt så ökar förståelsen i de partier som kanske är lite svåra för vissa barn.

Om en nu nödvändigtvis vill ha ”nytta” av sin högläsning, alltså mer nytta än att bara göra duktiga läsare av sina elever, så kan historien uppmuntra till att lära vidare om både pirater förr och nu, religionsutövning hos sydamerikanska indianstammar före européernas kolonisation av kontinenten och tidsresors för- och nackdelar. Bara som exempel. Även om det är en knasig berättelse finns det alltså möjligheter att utnyttja den för fortsatta studier inom en rad olika ämnen.

Lycka till!