Under höstterminen har jag och kuratorn Anneli här på Korsbacka varit ute i alla sjuor och pratat netikett. Det har varit många roliga och givande diskussioner kring hur vi borde bete oss på nätet och hur vi faktiskt gör. Är det lättare att vara taskig bakom en skärm? Och vad är egentligen lagligt? Vi fokuserar en hel del på bilder, vad gör man om man får oönskade bilder eller bilder av en själv sprids? Vi använder en väldigt bra film som belyser just problematiken med att ha kontroll över sina bilder.
Filmen leder oftast till väldigt bra diskussioner kring utsattheten på nätet och det faktum att du inte har kontroll över något du delar. Även de bilder du själv lägger upp kan ju vara tveksamma, tankekartan nedan är nog inget som någon följer slaviskt men att tanken på ”skulle mormor tycka den här bilen var okej att dela?” är kanske något som även vi vuxna hade tjänat på att tänka ibland.
Netiketten för sjuorna är ett bra exempel på samarbete mellan professionerna, dessutom är det väldigt roligt att diskutera de här frågorna med eleverna.
Högstadietiden är en utmaning, nya klasskonstellationer, vänner växer ifrån varandra och en vill absolut inte sticka ut på något sätt. Det har inte på något sätt blivit lättare nu än när jag gick i skolan, med sociala medier så följer skolans värld med in i fritiden på ett sätt som inte riktigt var möjligt förr. Sociala medier öppnar också kanaler för dem som behöver skapa tillhörighet på andra sätt så utvecklingen är vare sig svart eller vit, bara något att förhålla sig till.
Jag har läst Sannah Salamaehs “100% äkta fejk” som handlar om Mariam. Hon flyttar med sin familj från Malmö till Stockholm sista terminen i nian. Hon har blivit mobbad hela sin skoltid, och önskar av hela sitt hjärta att hon ska slippa det, denna sista terminen.
Första lektionen så presenterar mentorn henne för hennes nya klasskamrater. Hon säger: “Mariamme”, det låter franskt, har du fransk bakgrund?” Mariam, vars mamma är svensk och pappa kommer från Libanon och aldrig ens har varit i Frankrike, hör sig själv säga “Ja”, och blir till sin oerhörda förvåning direkt accepterad av klassens populära tjejer. Lögnen växer sig dock större och större och tar oerhört mycket kraft att upprätthålla. Bara tanken på att förlora sina första kompisar i livet får Mariam att orka. I klassen går också Benjamin, klassens looser enligt alla. Under ett grupparbete så inser Mariam att hon och Benjamin har mycket gemensamt och att hon faktiskt gillar att hänga med honom. Men att välja Benjamin före tjejernas vänskap finns inte på världskartan!
Lögnen som Mariam byggt upp börjar sakta krackelera och när klassen röstar fram Paris som mål för skolresan drabbas hon av panik! Hur ska hon klara av detta? Som om detta inte är nog, så lyckas hon svika Benjamin på värsta tänkbara sätt…
Denna bok berörde mig starkt och mitt hjärta blöder för alla de som kämpar för att få höra till, och som gör avkall på sig själv för att uppnå det. Jag önskar en framtid där alla accepteras som de är, att alla kan känna att de uppskattas för sin egen skull.
Vill du läsa fler böcker om högstadiet och dess utmaningar så kan jag rekommendera “Så jävla operfekt” av Charlotte Cederlund och “Fula tjejer” , andra delen heter “Jobbiga tjejer”, som är skriven av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Olsson.
“Korridorer kom till för att vi ville skriva om våra egna högstadieminnen från småsamhällena i Sverige där vi växte upp. Minnen av oss själva som tonåringar, men också av dem vi kände och dem vi aldrig hann lära känna. Alla noveller i denna bok är dock fiktiva, med fiktiva namn, och utspelar sig i nutid.”
Så skriver författarinnorna inledningsvis i boken. Jag tycker verkligen att de lyckats fånga känslan av högstadiet. Hur det får några var något roligt, men för andra raka motsatsen. Vi får läsa om tjejen som vill sticka en kniv i ryggen på en klasskompis, en annan som åker på semester med bästisen och inser att de lever helt olika liv, tjejerna som startar ett punkband på begäran av sina pappor(det var nog inte punk papporna hade i åtanke egentligen) och killen som får sitt hjärta krossat, för att nämna något ur novellerna.
Detta är en superbra novellsamling! Den är medryckande, rolig och gripande och den skulle fungera fint som högläsningsbok.
Den tar upp ämnen som rasism, klass, revansch, kärlek, hat, hemligheter, skam, vänskap och lycka.
Läs den!
Det var först är jag läst ut boken som jag insåg att författaren själv var typ jämngammal med sin huvudperson. Jag blev omedelbart sjukt imponerad (och liiite avis…) (Fast det skulle jag ju aldrig avslöja!)
Ebba Hyltmark har skrivit en träffsäker bok om att gå i nian och längta vidare. Nu är det visserligen 21 år sedan jag själv gick och hatade min högstadieskola och önskade mig vart som helst som inte var denna smutsgula tegellänga, med nedklottrade skåp och slitna plastmattor på golven, men jag kan fortfarande minnas känslan av att vilja mer, vilja annat, vilja bort.
Li har bara en vårtermin kvar innan hon tänker ta sitt pick och pack och flytta till Stockholm. Hon har redan siktet inställt på MIT i London efter gymnasiet och för att ha skuggan av en chans att komma in där krävs den allra bästa gymnasieskolan. Och den har hon spanat in under en resa till huvudstaden. Det finns inget som håller henne kvar i staden där hon bor, hon har inga jämnåriga vänner, hennes 6-åriga lillasyster är ett monster och föräldrarna är fejk. Bara att åka med andra ord. Så träffar hon Sigvard, en 69-årig änkling som bor i en liten stuga i utkanten av staden. Sigvard är lika klok som Yoda och behandlar henne som en jämbördig. Sigvard och hon pratar om allt. Hon berättar som sina drömmar, han om sorgen efter sin döda hustru och dottern som reste iväg och sällan kommer och hälsar på. Tillsammans öppnar de upp sig lite mot världen och tar små steg mot framtiden. Li börjar faktiskt prata lite med några på skolan och Sigvard gör sig kvitt gamla saker som håller honom fast i det förgångna.
En dag börjar Max i Lis klass. Han dyker upp på mattelektionen, med ett överlägset leende på läpparna och intensiva svarta ögon. Li kan inte värja sig. Hon blir hopplöst förälskad och allt som hon har planerat känns inte längre lika självklart. Tillsammans med Max kan Li vara tyst eller prata, det kvittar, hon får ett behov av att vara nära som aldrig varit hennes grej och det är plötsligt uthärdligt i skolan. Li vägrar lyssna när Olivia, Lis 9-åriga kompis, och hennes föräldrar uttrycker misstro och skepsis mot Max. Han är ju perfekt, vad skulle kunna gå fel?
Li drar in mig i sin värld och håller mig kvar där tills jag läst klart boken. Och detta även om jag själv förmodligen är en av de där hopplösa vuxna som inte fattar någonting och som Li inte hade gillat. Längst bak i boken står Lis instagramnamn och när jag går in och kollar på hennes konto står det mycket riktigt som presentation “Tycker förmodligen inte om dig :)”. Så ok, jag låter dig vara ifred. Men du kan inte hindra mig från att gilla dig skarpt ändå, Li. Och önska mig själv lite av din drivkraft.
Igår var det Världsbokdagen och det firade jag med att läsa böcker trots att barnen stod och drog i mig och ville saker. Jag hade med mig hem en bokhög på två decimeter, men jag hann bara 3,5. Centimeter alltså. Två böcker. Den ena var Från och med nu. som Lisa Bjärbo pratade om i hästboksavsnittet av Bladen brinner som jag lyssnade på förra veckan. Den andra var Anette Eggerts Tisteltankar.
Precis i början av sommarlovet dör Linns mormor plötsligt av en hjärtinfarkt. Linn står bredvid henne, och kan bara se på när hon segnar ner på marken. En kille hon vagt känner igen som “Badbollen” från en parallellklass ringer en ambulans. En främmande kvinna gör hjärt-lungräddning. Men mormors liv går inte att rädda.
Linn ska börja åttan till hösten, på en ny skola eftersom det visade sig finnas mögel på hennes gamla. Alla klasser blir splittrade och uppdelade i klasserna på den nya skolan. Linn kommer inte i samma klass som kompisarna Em och Alice, istället hamnar hon med Saga som är ingen och killen som ringde ambulans. Badbollen. Tim. Och i den nya klassen går Emelie som glittrar som guld, men har en vass tunga, och Sofia som verkar snäll. Men Linn kan inte vara trevlig. Hon måste räkna trappstegen så att de går jämt upp och hon måste koncentrera sig på att andas. Tänk om hon slutar andas! Och mamma tjatar om kolhydrater och pappa bara springer, faster Lotten och hennes man ska skilja sig fast de har ett litet barn ihop och ingenting känns som vanligt. Hjärtat slår så att det känns som att det kommer slå sig ut ur bröstet. Och varje gång blir det som tistlar i Linn. Tisteltankar som gör att hon skrattar när Emelie mobbar Tim, som gör att hon snäser av mamma, som får henne att dra sig undan Lotten. Kan inte allt bara vara som vanligt igen?
Jag känner verkligen med Linn. Att slitas mellan vilja och inte vilja, våga och inte våga, vara modig och vara feg. Att fräsa och överge någon hon egentligen bara vill slänga sig i famnen på och gråta hos. Att stänga in för att inte verka galen, men sen ändå bubbla över. Allt är så bra gestaltat i Linn.
